Okey. ..jag har bestämt att det är dax att sluta vela och fega. För jag är så trött på den bilden folk målar upp när man berättar att man lider av psykisk ohälsa.
Jag har nog lidit av det sen jag var 15 år iaf. Men jag vet att jag haft starka mörka känslor sen jag var kanske 6 -7 år. Redan då var det som ett mörker som omslöt mig och utanför det fanns sol, värme,kärlek, gemenskap och min familj.
Det var liksom inte nattsvart men ett mörker som skiftade i svart och grått. Och det blandas m det ”normala” livet. Och jag hade en fantastisk familjen och släkt. Speciellt min farfar och farmor. Åå min farfar. .så mycket han gjort för mig under min barndom. Min farfar har inga biologiska band till mig men han skulle kunna vara som en far för mig. Mer om de längre fram.
När jag var 14 år råkade jag av en slump hitta en glasbit, som var len på ena sida å vass på andra. Så råkade jag rispa lite på handen men det gjorde inte ont alls . Snarare om en lättnad. Konstigt nog så hände inget mer med det.
Längre fram skulle rispandet övergå i skärsår,som tur var aldrig så mkt att det krävde sjukvård.
Självskadebeteende är en väldigt svår sak för många att bli fri ifrån. Och den kan ta form på många olika sätt. Tex skära sig eller ha sex m olika män trots att man inte har nåt intresse av de. Det är svårt att bryta men det är lika svårt att hitta nån som förstår varför man gör det och hur man lär sig se varför man gör så.