Detta ämne kommer dyka upp flera gånger hos mig. Dels för att jag själv blivit både fysiskt och psykiskt misshandlad i en del förhållanden. Jag kan börja med den fysiska som jag råkade ut för när jag bara var 16 år.
Jag var 16 år och träffade en äldre man som var missbrukare. Under vår relation var alkohol som han använde. En gång kastade han mig in i fönstret och jag fick en öm axel och ont i handen. Då jag nästan rymt till honom så vågade jag inte åka df ifrån. Så jag stannade kvar o vi blev sams.
Men en gång så slog han mig m knytnävsslag och jagade mig så jag ramlade ner för en trappa och in i en dörr.
Jag kom hem till honom och efter jag blivit irriterad för att han druckit så knuffade han ner mig i sängen och slog mig i ansiktet m knytnävsslag över ögat, käken och tinningen. Sen jagade han mig ut till trappan och knuffade ner mig, som tur inte så hårt. Jag ramlade ut i köket och fick på mig min kängor och sprang därifrån.
Jag hamnade hos polisen å sen på sjukhuset, där man dokumentera mina skador.
Men Han ( Kalle ) hade så starkt grepp mig så jag gick tillbaka till honom. Och polisanmälan tog jag tillbaks, så kan man inte göra nuförtiden.
Så jag gick tillbaka till honom och vi fortsatte ett tag till. Men det var väldigt svårt då han drack en del och då blev han oberäknelig.
Allting tog slut en dag då han slog mig och vi var utomhus.
Jag hade lyckats övertala honom att vi skulle gå ut på promenad. Så vi gick ut en sväng men som ”pant” fick jag lämna min fina svarta jacka. Förmodligen förstod han att jag ville göra slut och vägrade först att gå ut. Redan inne så låste han dörren och höll fast mig i armen. Vi gick iaf ut och när han ville ge mig en kram så ryggade jag bakåt. Då blev han rasande och gav mig en hård örfil. Jag sprang till busshållplatsen, det stod folk där som hade sett vad som hänt. Jag sa inget utan bara grät tyst. Bussen kom ganska fort. Och då gick en ung kille fram och sa att han var borta o allt var bra nu. Så jag gick ombord på bussen och efter det såg jag aldrig mer Kalle.
För kanske 5 år sen såg jag honom på stan och blev så rädd å fick panik. Han såg inte mig.
Förra sommaren när jag och barnen och P, var i statsparken så såg jag honom. Han var där m en kvinna i samma ålder och en liten pojke på 5 år. Men en sak var fel…han var klädd i Jens, Jack och tröja m keps å solbrillor. Han var extremt smal. Det var 25 grader ute. Förmodligen så var han sjuk, cancer finns i hans familj sen länge. Och trots att jag lyckats förlåta honom så tänkte jag att det var rätt åt honom. Hoppas du få fruktansvärda smärtor och lida länge innan du dör.
Kanske inte så trevligt då cancer ger grymma smärtor men efter vad han gjort mot mig, så jämnar det ut sig. Karma ☺
Mer om detta och hur jag mådde psykiskt längre fram.