Hej bloggen här kommer lite kvällsfunderingar.
Att bli sviken av någon man står nära är nog en av de värsta saker man kan vara med om. En vän, en förälder, en tjej som man gillar eller överhuvudtaget någon man står nära. Att någon som man förväntar sig ska ta hand om en och bry sig om en plötsligt vänder ryggen till, blundar. Vad ska man ta sig till? Det är lätt att ta till kudden. Att trycka ner ansiktet och släppa ut alla känslor. Känna smaken av tårar blandade med snor. ”Vad är det för fel på mig? Varför gör han/hon så här mot mig? För det är mig det är fel på, det är mitt fel. Eller?” Att lyssna på den där sångaren, som så bra beskriver precis hur man har det. Det känns som om låten är skriven om en själv.
Det är så folk brukar sörja när de har blivit svikna. De sjunker in i sig själva och låter det gå ut över sig själva. Men varför? Ett svek kan vara svårt att förlåta. ”Som om att du säger förlåt skulle göra allting bra igen?” Men innerst inne vill man kanske förlåta. Det måste bara få gå lite tid. Om personen som svikit dig ångrar sig kanske den verkligen måste visa att den bryr sig om dig. Du vill ju inte att saker och ting ska vara så för alltid. Men och andra sidan är jag av åsikten att förlåtelse endast är ett ord och att man inte kan förlåta för evigt och man kan inte heller glömma. Speciellt inte om det händer igen och igen och igen.
En del blir svikna tidigt i livet. Fadern sticker kanske. Det är samma svek som är ens bästa kompis eller en tjej man gillar börjar bete sig annorlunda mot tidigare sedan den börjat umgås med nytt folk. Ett scenario som ivrigt skildras i moderna ungdomsfilmer. Förälderns roll är att beskydda en och ära en skillnaden mellan rätt och fel. Om då en eller båda föräldrarna saknas kan det vara lätt att hamna snett. Det är ganska självklart att man då känner att föräldrarna har svikit en. ”Ville dom inte ha mig? Varför finns jag då här?” Ett svek väcker uppenbarligen många frågor.
Alla svek gör ont. När man har blivit riven tillräckligt många gånger förlorar man förtroendet. Man förväntar sig att bli sviken igen. Man kanske aktar sig för sociala situationer. En del människor kan ha svårt att ha nära relationer eller kanske bara lära känna personer, just för att de har blivit svikna förut och inte litar på någon. Svek kan alltså förstöra människor, men bara om människan tillåter det.
Skulle inte ni tröttna på en person som lovar en massa och sen sviker? En person som säger ett men gör annat? En person som ber en att inte göra en sak, men istället gör det själv? Att bli sviken gång på gång. Skulle ni förlåta och bara låta det vara? Jag förlåter inte människor, jag kan förbise vissa saker, men jag förlåter aldrig och jag glömmer aldrig. Jag gillar inte människor som ljuger och jag tillåter inte mig själv att kränkas.
Hur kan man göra för att inte sjunka alltför lågt när man är sviken? För att inte bli deprimerad och kanske i värsta fall välja att avsluta sitt liv (finns vissa som gör det, även fast jag aldrig skulle göra det)?
Svek är något av det värsta en människa kan uppleva. Så tänk innan du gör något som du tror kan såra någon du håller kär.
Lite tankar sådär! Tyck till :).
Kommentarer är stängda.