“Your audacious life goals are fabulous. We’re proud of you for having them. But it’s possible that those goals are designed to distract you from the thing that’s really frightening you—the shift in daily habits that would mean a re–invention of how you see yourself.”
—Seth Godin
”If you set your bar at “amazing,” it’s awfully difficult to start.
—Seth Godin
Det har varit en process att komma hit, blivit inspirerad, tagit beslutet att börja, tagit första ”synliga” steget att bygga en ny positiv vana. Det behövde sin mentala ansträngning för min del. Även om det till synes är ett väldigt litet steg, så är det ett steg. Ett viktigt steg. För min del, är det att återerövra mitt liv, förhoppningsvis, slå depressionen, för gott.
Hur många steg som än krävs för att uppnå målet som rätt och slätt är att skriva och blogga kontinuerligt, så börjar det med ett steg, och ett till steg, och ett till. När det blivit en vana, så är det önskade målet uppnått, jag bloggar. Det känns inte så stort, och det beror på endera på perfektionism och endera otålighet, eftersom jag har svårt att acceptera vart jag är under resan. Det är då viktigt att göra mig påmind om att det är det enda utgångsläget jag har.
Vad är det för ”positivt” mål att ”bara” blogga? Just nu, i och med att depressionen ligger som en följeslagare av ett tungt tjockt svart moln ständigt över och runt mig, som gör tom andningen svår ibland, och som gör vardagen i sig jobbig att överleva när de alldeles lättaste, grundläggande och viktigaste sakerna många gånger blivit väldigt svåra. Därför vill jag bara göra något och göra det till en vana, och då att skriva om vad jag tycker är meningsfullt, som i sin tur blir en meningsfull aktivitet för mig när allt annat känns besvärligt.
Vad och om det leder till ett annat mål i ett senare skede är inte förutbestämt och irrelevant i nuläget, det är någonting som får komma med tiden. För nu är målet att känna att jag lever och är lycklig med den jag är och har.
Det kommer inte ske över en natt eller en dag, det är därför fokus på att vänja sig till att göra en (ny/annan) sak, än de (o)vanor jag har nu.
En sådan vana, som blivit ett negativt mönster, är just som citatet av Seth Godin uttrycker; ”om du sätter ribban på otroligt/fantastiskt, är det en hemskt avancerad början.” Att allt jag tänker på att göra, vill jag ska vara helt perfekt, vilket istället blir överväldigande och förlamande. Visst är det absolut positivt att göra bra ifrån sig, men om det börjar hindra en från att agera överhuvudtaget är det inte längre positivt. Därför är det viktigt att börja ”smått”, vad smått nu innebär är individuellt. Det stora, den uppgift, den vana, den rutin eller livsstil som man vill upprätthålla, får man bryta ned i mycket små delar, och göra dessa så enkla som möjligt, så att man inte är i behov av motivationen alla gånger för att komma igång.
Som deprimerad, kan det kännas meningslöst ändå, hur enkelt det än må vara, och då kan det vara bra och hjälpsamt att sätta ut uppgifterna enligt ett schema och ha en plan. Ett tips, som jag läste om själv, och har varit ganska praktiskt, är 2-minuters regeln. Den går ut på att är det något du ska göra, som tar mindre än 2 minuter att utföra, så gör det på en gång. Och är det något du absolut inte vill göra, dela upp det och gör 2-minuter åt gången, inte mer. Tills du per automatik gör hela uppgiften för att du känner för det, och kan göra det på en gång.
Och igen, när man är deprimerad är det inte mycket man vill eller orkar göra ändå, inte mycket man har lust med eller finner glädje i. Mening och sammanhang saknas och även när man känner att det är värt, som för min sons skull, så blir det ibland mer skuldkänslor just för att jag verkligen inte lyckas komma till skott.
Det spär verkligen på, man börjar med dess skuldbeläggning direkt, man önskar så mycket att det ”var som förr”, man är spänd och nervös för att man inte kommer igång och man får panik för att man inte vet vad man ska göra åt saken. Så överväldigad och ledsen hamnar man i någon slags apati, och automatiskt dövar smärtan och rädslan genom att inte orka kämpa emot, och blir helt paralyserad utanpå. Men inuti gråter du inte bara, du blöder , du skriker och vädjar. Men det händer ingenting… Du vet det, men det hjälper inte.
Det värsta är att det hänger på en själv, det går inte bryta cirkeln. Och du känner dig skamsen och skyldig igen.
Det enda sättet är att bryta mönstret och skaffa nya vanor som behöver utvecklas av de första svåraste stegen. Det är bara att andas, och börja om, och börja om och börja om. Motivationen och viljestyrkan som inte räcker till, får kraft som ändå inte heller räcker länge.
Ändå, min son. Min kärlek för honom, får mig att kämpa vidare. Och det börjar likna en vana som behöver byta plats med en ovana; att ge upp. Och min dröm är att det blir automatiserat så det går utan ansträngning och smärta. Att det går med glädje.
När jag chockades av verkligheten, för ungefär ett halvår sen, kunde jag inte ändra något så jag frös till känns det om. Och när jag säger det inser jag att jag kan vara snäll mot mig själv och slappna av för att det är ingen poäng att stressa. Bara gör och så mycket som möjligt men hälsosamt. Släpp taget sen åtminstone om du inte kan glädjas. Förhoppningsvis blir det en rutin och livsstil i längden och det är då uppgiften känns meningsfull.
Och så börjar du om när du orkar. Inte svårare. Bara var nöjd och fortsätt.
Men det tar emot! Just nu tar det emot. Jag vill nästan spy.
Jag blir inte nöjd, och jag tänker på allt som jag borde ha gjort och borde göra. Det är små praktiska saker egentligen, som ingen varken dör av om jag gör eller inte gör, men det samlas och jag gräver ner mig i negativt inre snack och sågar mig själv. Nu är jag medveten iallafall om att det är fullständigt osant och onödigt. Jag har presterat mer än nog för idag, så jag bör vara inget annat än nöjd.
Och med det önskar jag oss all en god natt, och på återseende!