Hej igen efter en väääldigt tyst period, det har hänt ganska mycket sen jag skrev sist. Eller mycket och mycket, det som hände var ganska stort så det känns som flera saker även fast det bara är en grej.
Jo det va såhär, för några veckor sen var jag hos min pojkvän, jag var där ifrån en onsdag till en måndag (har jag för mig) och på lördagen så skulle han åka på 60-års fest för hans mamma och jag vela inte följa med eftersom han inte är öppen för sin släkt om sin läggning osv osv (inte ens hans föräldrar). Han tyckte jag skulle följa med iallafall för jag skulle bara bli sittandes ensam i hans lägenhet i flera timmar annars, men jag sa det att ”nej jag vill inte följa med och låtsas som ingenting” så han åkte utan mig iallafall, och då kom hans en kompis och typ ”kidnappade” mig och tog med mig hem till han istället så jag umgicks med han hela kvällen. Sen när min pojkvän kommer och ska hämta mig där så berättar han att han äntligen har berättat för sina föräldrar om sin läggning och om mig!
Jag blev så jävla glad för hans skull, för det är jobbigt att hålla det inne och få det sagt är en sån jävla lättnad!
Och han fick ju en liten ”utskällning” dagen innan av hans en annan kompis när han fick reda på att min pojkvän inte var öppen, så jag tror det fick han att förstå att det kanske var dags (vi har ju iallafall snart varit tillsammans i 9 månader).
Han var lite nere sen när vi kom hem till han efter han hade hämtat mig och jag frågade varför han var det, och han sa att han tyckte det kändes konstigt och som att hans föräldrar inte accepterade hans läggning även fast dom sa det. Men jag sa till han att jag kände exakt samma sak efter jag berättat för mina föräldrar, jag vågade knappt se dom i ögonen dagen efter dom hade läst lappen jag skrivit till dom för jag vågade inte ta det face 2 face.
Sen när jag skulle åka tillbaka till skolan på måndagen så satt jag på tåget och tänkte om jag äntligen skulle berätta för mina bröder om min läggning. Jag har 2 bröder varav den ena är en väldigt stor homofob, vilket är anledningen till varför jag inte har varit helt öppen med mig själv.
Men jag satt där och tänkte att det har gått 4 år sen jag berättade för mina föräldrar och jag orkade inte hålla det inne längre så skrev sms till mina bröder, till min homofobiska bror skrev jag ungefär att jag inte orkade hålla det inne längre och om han inte accepterade mig för den jag är så är han inte en bror i mina ögon och är då en person jag inte vill ha någon mer kontakt med, det slutade med att vi bröt kontakten med varandra. Det ända jag har att säga om det är ” SÅ JÄVLA SKÖNT”. Många har trodde att jag blev ledsen utav det men jag är så glad att ha fått det sagt och inte behöva oroa mig över att han får reda på det ifrån någon annan!
Min andra bror tog det jätte bra men det visste jag att han skulle, för han har alltid varit den ”snälla” brodern. Mina bröder reagerade EXAKT som jag hade förväntat mig och därför så blev jag inte ens det minsta lilla ledsen.
Jag har inte pratat med min bror sen det här och jag känner inget behov av att kommunicera med han överhuvudtaget längre, känner jag han rätt så kommer han att smälta det efter ett tag, men det är inget jag väntar eller hoppas på! Jag är bara så glad och stolt över mig själv att jag klarade av att äntligen berättade för dom, detta är en bit på min resa till att må så JÄVLA bra som jag vill!
Nu har jag inget mer att skriva om idag, men jag ska försöka uppdatera oftare. Och jag vet inte heller om jag ska fortsätta vara ”anonym” eller inte. För nu är det tekniskt sett ute så jag behöver inte längre men jag vet inte riktigt hur jag ska göra än! Men det märks!
Hej så länge!