På promenaden hem igår från Tessinparken såg vi en ensam anka.
Var är hans fru, undrade A.
Förmodligen i krokarna, konstaterade vi, då ankor tydligen håller ihop hela livet.
Ja shit pommes (säger man så nu för tiden?) det vore verkligen någonting.
Jo, sa J, men ju färre hjärnceller, desto nöjdare är man väl..?
Sannt det.
Jag drog det vidare till småstadssyndromet.
Man vet inget annat.
Man träffar någon och sen rullar det bara på.
Ja visst är det så, sa J, tills de kommer till Stureplan.
Då är det kört.
Ha ha ha…
Kan ligga någonting i det…
@ Linda. Har du någon emailadress så ska du få siffrorna pronto!
Hej! Jag skulle behöva veta din besökarstatistik? ´Mvh !