Rent statistiskt misstänker jag att jag ramlat och skrapat upp ansiktet mer än vad som kan anses normalt.
Första bildbeviset kommer här.
När jag ramlade på löpbandet för några år sedan undvek jag noga kamerorna.
Jag hade ett skrapsår som täckte ena halvan av ansiktet i typ tre veckor.
Ingen bra look.
Jag har även rasat ned från en klippa och skrapat upp fejjan, trillat på en grusväg, samt sprungit in i en tall (?) med samma resultat för att nämna några tillfällen.
Allt annat klanteri av typen öppna skåpluckor i ansiktet på sig själv, springa in i grejer, bryta tår och fingrar och annat vill jag inte ens gå in på.
Min kompis Anna brukar kalla mig för en vandrande naturkatastrof.
Jag hävdar bestämt att det är ärftligt och väljer att skylla på min mamma.
Dessutom är jag övertygad om att värden konspirerar imot mig väldigt ofta.
Som för några dagar sedan när drickfontänen på Djurgården överföll mig och jag hade vatten i näsan i typ två timmar efterråt eller igår när vardagsrumsbordet hel plötsligt hoppade på mitt ben och gjorde ett stort blåmärke eller när vattenglaset på byrån välte helt av sig självt.
Mycket märkligt.
