Undrar hur det kommer sig att bin anses arga?
Man undrar ju hur sägningen uppstod liksom.
Var det ett bi som var så himla argt så att det inte var klokt och så skar man alla över samma kam?
För det verkar ju lite orättvist, för att inte säga fördomsfullt och framför allt otrevligt.
Eller var det bara så att man tyckte surret lät argt?
Om man aldrig hört sägningen ’arg som ett bi’, skulle man fortfarande uppfatta bin som just arga?
Idag när jag vaknade kände jag mig arg.
Som ett bi då, men utan surret.
Inte blev det bättre av morgongröten.
Inte heller den långa sköna powerwalken kring Djurgårdskanalen.
(Provade att jogga lite smått, men höftjäkeln protesterade hej vilt så det får vänta ett tag till – det gjorde mig ännu argare)
Ingenting verkar hjälpa.
Den passiva aggressiviteten frodas.
Kom just på mig själv med att knappra in ett synnerligen otrevligt meddelande till någon kille som skickat en vänförfrågan på facebook med orden ”Tack för senast på Pacha :)”
Jag har fan aldrig varit på Pacha.
Okej, nu ljög jag.
Men jag har i all fall inte varit där de senaste två åren och sist var jag där och spelade in en tv reklam.
Jag lät även bli att svara när min mamma ringde.
Tanken på kvitter i telefonen fick mig att rysa så att jag typ tappade håret.
Sen ångrade jag mig och tänkte att jag kanske skulle behöva muntras upp lite.
Jag ringde tre – TRE gånger utan något svar.
Vad fan gör hon som är så himmelens viktigt?!
Nu tänker jag verkligen inte svara när hon ringer.
Sådäså.
Synnerligen konstruktivt.
Skönt att vara lite arg ibland faktiskt.
Jag är inte det så ofta så jag inbillar mig att det kan vara lite bra.
Synd bara att vädret vägrar samarbeta. Det är ju bra mycket enklare att vara arg om det regnar och är grått.
Nåja, jag ska nog lyckas vara ilsk ändå.
Död åt världen