Jag tror inte att någon egentligen förstår hur mycket jag saknar dig. Det misstaget jag gjorde va de värsta i HELA mitt liv. Jag insåg aldrig hur mycket du betydde för mig och hur lycklig du gjorde mig. Men nu är allt försent, jag kan egentligen bara ge upp hoppet men någonting säger mig att inte göra de, jag har försökt så många gånger men nästa dag kommer du upp i mitt huvud igen, på något sett så är det bara du som gör det och ingen annan. Är det så de känns när man förlorade någon man verkligen älskade? Jag tror verkligen att de är så.
Varje gång jag ser personen så vill jag bara åka här ifrån och aldrig mer komma tillbaka. Jag blir så fruktansvärt ledsen men visar nog aldrig de. Hade jag bara fått en chans så skulle jag göra allt. Jag va faktiskt väldigt lycklig när jag hade dig, ingen har fått mig att må så jävla bra. ”Förlåt för ordvalet” men de är sant. Hur kunde jag egentligen göra valet mellan guld och grus? Givetvis så valde jag gruset. Den personen som gjorde så att allt mellan oss försvann. Nu när jag tänker tillbaka så gråter jag bara. Jag inte inse att det är sanningen men jag va ett svin ett äckligt svin mot dig. Du offrade allt för mig medans jag gav ingenting tillbaka.
Varje dag så kom du till mig, varje dag åkte vi och hittade på en massa saker, vi gjorde allting tillsammans. EXAKT allt! Hur jag än behandlade dig eller hur sur jag va så gav du mig alltid ett leende som fick mig att inse hur lycklig jag egentligen va. Varje gång jag va ledsen så fanns nu där. Gav mig en kram och sa dom speciella orden.
Jag vill bara att du ska inse det..jag va kär i dig. Riktigt kär…
Sorry behövde skriva av mig…