Många vet inte att jag är en sådan person som har problem med mina känslor. När jag var liten grät jag aldrig, jag skrattade aldrig. Jag var bara neutral liksom. Det är inte förrens ungefär två, tre år sen kanske som jag lät mina känslor komma ut. Då blev det att när jag blir ledsen, så blir jag mer ledsen än vad man borde bli. Likadant när jag blir arg. Jag brukar till exempel gråta ifall C har rökt min sista cigg, eller käkat upp min glass. Blir helt hysterisk. Kan inte sluta gråta. Det är inte förrens nu som jag har börjat bli arg. Som ni kanske ser så skriver jag mycket om hur arg jag är hela tiden osv. Men jag kan inte hjälpa det.
Till exempel, bara för att det finns några fittor i min klass som vägrar att respektera mig så hoppar jag av gymnasiet. Men det är bara sån jag har blivit. Jag tar åt mig för mycket. Om till exempel någon kallar mig för pundare/knarkare så går jag runt och tänker på det i flera veckor. Jag har svårt att komma över saker.
Och jag har bett så många om att inte säga elaka saker till mig. För det första så blir jag så pass ledsen att jag känner att jag inte pallar leva längre. Och för det andra så blir jag en riktigt elak människa tillbaka.
Men det är aldrig någon som lyssnar på mig. Aldrig.
Bara för att jag har den bakgrunden som jag har så betyder det inte att jag klarar av hur mycket skit som helst. Det är inte kul att behöva tänka hela tiden -Men jag har ju varit med om värre. För då börjar jag tänka på all skit som jag gått igenom när jag var liten, fram tills idag.
Jag är inte som alla andra. Jag är speciell, och det är tyvärr något som är väldigt kämpigt för mig.
Säg inte att jag är patetisk för att jag visar mina känslor, jag är för fan stark ju.
Sen jag var fjorton år har jag stått på mina egna ben och behövt växa upp. Jag har aldrig fått vara ett barn. Det är jobbigt.
Antar att till exempel er farsa aldrig har sagt såhär till er
– Du är en hora, en jävla pundare. Du borde gå och ta ditt liv, för du är fan inte värd att leva. Du är så jävla äcklig.
Och jag antar att er morsa inte direkt säger
– Du är inte mitt barn längre, jag skäms över dig. Du var ett misstag, en olyckshändelse.
När ni trycker ner mig så tänker jag på allt sånt här. Jag har ingen jag kan gå till och gråta ut. Jag har inget riktigt hem att komma till, inte en riktig familj. Och ni vill ändå fortsätta kalla mig för knarkare med mera ?
Okeey, jag har inte slutat knarka. Men jag gör det inte alls lika ofta längre. Är jag mindre värd för det ? Fattar ni nu kanske varför jag gör det ?
Tror ni att jag tycker om mig själv, att jag är bättre än någon annan ?
Jag är bara en liten flicka som är fast i en 18 årings kropp som önskar att hon hade allt det som en vanlig tjej har. En hem, en familj..
Så jag ber er en gång nu för alla, SLUTA TRYCK NER MIG ÄNNU MER ! Sluta att få mig känna mig ännu mer värdelös än vad jag redan gör. Tycker ni inte om mig så prata inte med mig. Kolla inte på mig. Jag har till och med hoppat av skolan för att komma bort från er. Vad ska jag mer göra ?
Varför kan ni inte bara lyssna för.. 🙁