Jag satt och kollade på Lycka i LA på sista programmet och dom berättade vad dom ville bli och framtiden och så.
Jag skulle aldrig ha kollat på de sista minutarna känner jag nu.. För det gjorde att jag blev som deppig igen..
Igen denna jobbiga längtan att få någon liten söt sak att ta hand om, jag ser alla andra med deras barnvagnar, småbarn och så jobbigt att se..
Jag vet själv att det kan vara dumt att skaffa barn nu så därför tänker jag inte göra det. Kan inte göra det för den delen heller så. Men jag bara kände hur ont det gjorde i mej för jag vill ju åxå ha en sån där liten sak att ta hand om med någon som jag tycker om. Men det är bara en dröm som finns lååååååååååååång lååååååångt där borta. Ingen ide att tänka för jag vet att jag kommer bara bli deppig och ledsen, för jag vet att det kommer inte att hända mej på x-antal år ändå så.. Det är lika bra att försöka släppa det direkt innan det blir värre..
Det gör bara ont att änka på det 🙁
Sen har jag inga pengar heller så det skulle vara dumt att göra nått sånt verkligen, det skulle vara smart att se till att man går ut skolan först, har någon som man älskar och tror att man vill ha ett barn med. Det är ändå ett liv, en person som man har ansvar för tills den är 18 år. Det är många år och massor av pengar. Och att ha ett barn med någon som man kanske inte kommer att vara tillsammans med om några år. Man kommer inte undan bara för att man gör slut, ett barn är ett barn och det kommer finnas där för alltid. Ett barn är inget som man kan göra ogjort.
Ibland sitter jag och funderar på varför mamma och pappa skaffade mej, jag förstår fortfarande inte det. Så mycket som dom har bråkat om saker och ting som ska göras, bråkat om mej och min bror. Jag har setat många gånger i dom tankarna. Trodde dom att det skulle bli bättre om dom fick ett barn? Att dom skulle bli mer sams om saker och ting? Va lyckan total när dom fick mej? Det kommer jag nog aldrig att få veta, men varför skaffade dom Albin då? Hade dom gjort det om dom visste hur mycket jag och Albin skulle bråka?
Det är frågor som jag aldrig kommer att få svar på. Jag känner mej ganska misslyckad som dotter till min mamma och pappa.
Det känns ibland som dom hade viljat haft en men tjejigare tjer som gillar shopping, smink, hår och sånna där tjej grejor. Jag är inte så jätte noga med hur jag ser ut, men visst bryr mej att jag inte ska lukta illa, att jag inte ska se förjävlig ut.
Men jag behöver inte använda smink för att jag ska bli ”snygg” jag vill vara mej själv och naturlig. Sen kan jag ta på mej lite smink när jag vill vara fin elr det är något alldeles extra. Att sminka sej varje dag varför jag ser inte meningen? Då blir det ju inget extra att använda det sen när man ska på fest elr nå. När jag ser hur pappa ser på mina ”systrar” och sen på mej känns det ut som att han önska att jag va mer som dom, va ute och träffa vänner, sminka mej, stod och fixa mej i 1000 år på morronen ist för som jag e nu sitter vid datorn och ugglar och bara slänger på mej kläderna som ligger närmast och slänger upp håret i nån slarvig ”huvud tutte” sen går jag till skolan.
Jag är inte lika noga som dom. Utseendet är inte allt fast det är många som tror det, och många som går efter hur man ser ut.
Det är inte alltid den snyggaste tjejen/killen som är det snällaste personerna det kanske är henne/honom som ni kallar för ”ful” Ingen vet, kanske den personen kan vara den snällaste och mest omtänksamma personerna av alla, kanske har den personen det riktigt uselt hemma och så.
Killar/tjejer som bara går efter utseendet dom är inget att ha. Tjejer ska inte behöva vara rädd för sin pojk/flickvän att dom ska se dom utan smink, då har det gått för långt. Att man är så rädd att killen ska dumpa en för att man inte använder smink det är sjukt.
Oj det blev ett långt inlägg.. Men det är mycket tankar och känslor inblandat i det.