Jag ser en hel del med saker som ingen annan ser.
Jag önskar at fler kunde se vad jag ser. Men det jag ser är inte viktigt för någon annan, saker som ag märker och känner gör ont.
Riktigt ont, jag förstår inte alls.
Nått måste ju vara grymt fel med mej på alla sätt?
Varför tycker så gått som ingen om mej? Varför snackar folk skit bakom ryggen på mej helatiden?
Är jag för ful för att folk vill umgås med mej, är jag bara jobbig för att jag är mej själv och säger vad jag tycker.
Jag vet inte för ingen säger något till mej. Jag bara ser hur jag förlorar mina vänner som jag har.
Varför?
Varför bryr sej ingen om det jag känner, tänker och tycker?
ÄR jag inte lika viktigt som någon annan..?
Jag har inte haft det lätt på något sätt när jag var liten, jag fick börja ta hand om min bror när jag gick i 4:e klass och har gjort det sen dess.
Jag tog hand om min bror tills jag slutade 9:an för då hade jag inte tid längre. Jag jobbade åt skolan utan att någon visste om det, ingen trodde på mej när jag sa hur det låg till.
Nu när det är försent och inte går att göra nått åt det ja då får man frågan ”varför sa du inte detta tidigare?”
Jag försökte men ingen trodde på mej..
Jag hittade en chans att slippa komma hem och det var att flytta, jag flydde till Borlänge för att slippa ta hand om min bror.
Jag hoppades på en ny start men nu är allt som ”vanligt” igen..
Jag har knappt nå vänner, folk pratar inte med mej alls, det är nått fel på mej helatiden.
Jag försöker och försöker visa att jag finns och skaffa vänner men dom ser mej inte, jag räcker inte till.
Jag duger inte.
Det är bara att kolla t.ex. på ask.fm jag gjorde en lite på kul men INGEN har frågat någonting.
För jag är inte ett dugg intressant alls. Varför? Jag vet inte eller så är det för att jag inte är intressant nog.
Jag blev tillsammans med Jonas för över ett år sen vilket är det bästa som har hänt mej!
Han är den finaste killen som jag har träffat, visst att han har sina ”fel” och jag mina. Men ändå jag tycker om honom lika mycket hur arg, ledsen eller besviken jag kan vara på honom.
Han finns där för mej, 24/7 Jag vet det. Även om han sorterar bort mej många gånger för att jag blir till ett stressmoment för honom. Vilket inte känns bra alla gånger. Men så surt är livet ibland.
JAg har planer, drömmar och tankar. Det har alla men jag berättar sällan mina för det är bäst så.. För jag vet att jag och Jonas har så olika tankar och drömmar.
Därför väljer jag att inte berätta.
Men Jonas och jag har tagit oss genom det mesta tillsammans och det är därför jag älskar honom. För att han kan förstå sej på mej och hur jag fungerar.
Men det finns saker jag önskar med Jonas och det är att han pratar med mej, men det gör han sällan och jag vet inte hur jag ska gör heller.. Men det löser sig säkert tillslut.
Men det känns som om jag aldrig duger, det jag gör blir aldrig bra nog.
Jag är ute och knäpper bilder med min mobil kamera för att jag tycker att det är roligt, varför med mobile ja för att jag inte har råd med en svindyr systemkamera. Jag vill inte heller ha nån skit digitalkamera. Men de ”seriösa” bilderna jag har tagit är ju inte seriösa nog, de är inte den finaste kvalitén. Men ändå.. Varför duger inget som jag gör?
Är det bara för att det är JAG som har gjort det så att det inte duger..
Säkert.
Sen lär det väll bli nån jävla snackis inne på netsplit.se’s crwe om jag har otur..
För att jag tycker att ”fjortisar” som går på lan för att sitta på fb inte är någon mega hit.
Visst jag skiter väll i dom egentligen och att alla som sköter sej på lan är välkomna, det håller jag med dem om till 1oo% Men jag kommer ändå inte att det är någon mega hit. För på lan då tycker jag att man ska spela och umgås med de som är där och ha det trevligt inte sitta och kolla fb.
Men det är bara jag..
JA förlåt för att långt inlägg..
Men ibland måste även jag få skriva av mej.
