Jag sitter här och bara tänker och känner.
Ja vad det är jag tänker vet jag inte, men vad jag känner vet jag precis vad det är.. Det är känslan av att inte duga, passa in, kunna vara lika bra som alla andra, bara kunna lyckas.
Kan jag det då? Nej jag tror inte det.. Jag känner mej som en misslyckad liten människa som knappt borde få vara här..
Jag lyckas med att misslyckas med allt här i världen! Jag vet inte nått som jag har lyckats med på ett bra sätt.. Jag tror inte att det finns något tyvärr 🙁
Det finns några saker som jag vill lyckas med men det går inte.. Jag lyckas inte ens själv vara glad, jag bara bråkar med alla jag kommer i kontakt med.. Jag har varit och bråkat på Jonas för många gånger.. Jag vill inte ens tänka på vilken hemsk människa jag blir när jag blir arg.. Jag blir verkligen hemsk, jag kan verkligen säga vad som hellt till de personerna som verkligen betyder mest för mej… Ja hur? och framför allt varför?
Jag vet inte.. Jag är bara en otroligt ensam och missförstådd 17 åring. Känns som att ingen förstår mej alls.. Saker och ting blir bara mer och mera fel.. :C
Jag vill helst av allt ha mina kära vänner nära så att man kan hitta på nått med dom nån dag, sova med Jonas på nätterna så jag slipper vakna 1000 ggr på en natt för att man sover så oroligt, bara slippa vara ensam.
Jag vet inte om det är fel på mej elr vad det är.. Men jag vill bara vara jag..
Jag gilalr inte att tänka men när det blir såhär så blir det att jag kommer åt rätt djupa tankar och funderingar som jag har här i världen.
