Jag satt och läste i en tidning här för några timmar sen att vi har mindre och mindre tid för varandra.
Vi har inte tid för att jobbet tar över, man ska på middagar med vänner, familj.
Ja allt ska hela tiden vara så perfekt och bra.
Men är det alltid så att vi kan vara helt perfekta och ha nyaste bilen, mobilen, datorn, dyra märkeskläder och skor, ha det finaste chefs jobbet, jobba så man nästan går in i väggen/utbränd, ha en familj och barn, ha ett perfekt sexliv ha en lyx villa någonstans och ha en massa pengar så man kan åka på dyra utlandsresor.
Detta går inte.. Inte ens nästan. Hur ska vi människor ha tid att ta hand om oss själva, familjen och relationen med sin kille/tjej. Hur har vi tid med allt detta?
Svaret är det har vi inte.
Vi kan inte vara allt hela tiden någon gång så tar det stopp.
Det är inte ens bra, vi måste stanna upp och tänka till en minut eller två hur är det vi vill ha det egentligen?
Vill vi ha det som det är nu? Kanske?
Jag vet inte hur ni andra vill men jag vet vad jag vill, men jag är troligtvis ensam om vad jag tycker många gånger.
Jag tror att många par idag tar varandra förgivet, det är inte bra alls. Det spelar ingen roll vad som hände hon/han kommer ändå att stå kvar där även om jag säger såhär och gör såhär.
Det har även hänt mej och Jonas att det har blivit så. Blir saker och ting bättre av det?
Nej jag tror att det blir sämre om man bara tar varandra förgivet hela tiden.
Dax att börja prata med varandra göra saker ihop och försök att sätta er in i hur den andra personen har det.
Visst att det inte är det enklaste men man kan försöka. Eller åk iväg på en picknick i parken 200 meter bort ifrån där du bor bara för att komma utanför huset/lägenheten man bor i.
Under ett år med Jonas har jag lärt mej en hel del, även att jag har växt som människa.
Men ändå idag 1 år senare så har jag fortfarande samma tankar om vissa saker, de har inte förändrats speciellt mycket.
Jag har pratat mkt med om hans jobb som han har, för honom är det de viktigaste som finns det är hans jobb. Det går föra allt! Det har han själv sagt. Visst att det är viktigt att man har ett jobb, får sakerna på jobbet gjorda o.s.v. men någonstans så måste man dra en gräns, ska förhållandet bli lidande p.g.a. jobbet. Jag tycker inte det, visst att ibland så finns det saker som måste vara klara ett speciellt datum o.s.v. men man får inte låta jobbet ta över hela ens liv.
Jag måste säga att Jonas jobbar nästan gjort det. Under hösten/vintern jobbade Jonas så mycket så att jag trodde helt seriöst att han skulle gå in i väggen, även fast jag såg det, jag kände av det så sa jag inget alls. För jag visst vad jag skulle få för svar ”mitt jobb är såhär, det är ett väldigt speciellt jobb som jag har” det är nått jag har fått höra mer än en gång i detta förhållande med Jonas, men är det meningen att man ska jobba så att man går in i väggen då?
Nej jag tycker inte det, vårat förhållande blev lidande på många sätt jag vet inte om Jonas märkte det lika mycket som jag gjorde det.
Men han orkade inte göra någonting alls, han ville bara sova, sitta vid datorn och glo och göra absolut ingenting alls samtidigt som han ville göra 1000000 andra saker mitt uppe på allt.
Mycket har blivit lidande p.g.a. det jag känner att jag har fått lida en del för att Jonas har sitt jobb. Sen mitt i alltihopa så gick jag ner mig i en vinterdepression, vilket inte gjorde någonting bättre. Jag mådde kasst p.g.a. skola. Skolan är det viktigaste som finns idag för oss ungdomar. Det ligger sådan press på oss att vi MÅSTE klara det ena och det andra för att bli någonting. Men vad blir vi egentligen då efter alla dessa krav? Jo vi blir skoltrötta ungdomar som inte alls vill gå gymnasiet, vi blir istället arbetslösa och sitter hemma och rullar tummarna nästan. Men under denna tid så ville Jonas knappt träffas för att han orkade inte, han ville bara vara. Göra saker som han ville och som han tyckte var roliga och viktiga att göra så jag blev mer eller mindre som ett hinder för honom att göra det han ville.
När Jonas var hemma hos mig så lät jag han många gånger sova tills han vaknade eller så väckte jag honom 6h efter jag hade klivit upp på morgonen. Vi gjorde inte så mycket men det var då som Jonas hade mera tid att bara vara, han tänkte inte så mycket på jobbet tror jag, men jag vet inte.
Jag började känna att jag inte dög längre, spelade ingen roll vad jag gjorde för Jonas så var det bara fel, allt blev fel han blev ingen gladare av det jag försökte att göra.
Allt jag försökte blev bara dåligt ändå. Vilket gjorde mig mer och mer ledsen för jag kände att jag inte räckte till någonstans, jag kunde inte ens göra min egen pojkvän lycklig och glad. Så kände jag alldeless för många gånger. Det slutade med att jag mer eller mindre slutade att äta frukost hel, jag kunde inte sova vettigt längre., jag satt uppe till kl 2 på nätterna och glodde för att jag inte kunde sova.
För jag låg med tankar om varför jag inte dög åt Jonas, varför kunde inte jag göra honom glad på det sättet som jag hade önskat att han var. Det slutade bara i en ”härlig” obalans i allt..
Jag har sällan fått höra av Jonas att han har uppskattat det jag har gjort eller försökt göra för honom när jag har varit hemma i Mora/Orsa eller det jag har försökt med när jag har varit i Borlänge. Jag skulle bara ha förstått att det jag gjorde var bra, men hur ska jag bara förstå det kunde lika gärna bara ha varit dåliga saker också. Det vet inte jag.
Jag har frågat om nått av det jag har gjort har varit bra och uppskattat på något sätt. Visst var det men jag fick aldrig veta att det har varit det. Då jag har fixat frukost varje morgon så att Jonas ska vara glad för att han har kunnat sova och få frukost direkt han vaknar.
Det finns mycket jag har gjort som jag inte vet om det är bra eller dåligt.
Nu orkar jag inte skriva så mycket mera ledsen.
Men det finns en sak jag vet att jag ALDRIG kommer att vara överrens med Jonas jobb, aldrig någonsin!
