Världens finaste Stefan skickade ett meddelande till mig igår om att han tänkte på mig idag (eller ja… igår haha) eftersom dom läser om Sverige i skolan just nu! Fick en läskig flashback och med klump i magen gick jag i huvudet igenom sommaren, min fantastiska sommar som jag saknar.
Önskar så innerligt att jag fick göra om juni 2012. Så otroligt mycket!
Abercrombie gänget var så fantastiska. Fattade aldrig att det var på riktigt tror jag, lite FÖR stort. Höll på och ursäktade mig hela tiden när jag var där och jag tror aldrig jag har varit så nervös i hela mitt liv som när t ex killarna skulle säga ”Hey baby” till oss tjejer och vi skulle se suktade ut. Det är inte sånt man gör sådär efter skolan. Efter att ha gått igenom allt där, drama övningar med proffsen och fått lära sig hur olika alla är, så blev Sverige så otroligt litet… varför skulle jag ens umgås med folk som får mig att må dåligt? Varför lägga ner tid på folk som jag aldrig kommer träffa igen om dom vill göra mig illa? Efter sommaren har jag bara umgåtts med folk jag -jäklar vad hungrig jag blev, orkar inte skriva mer. Sticker till le kitchen och gör en macka nu, hejdå! (Glöm inte frågestunden! 😀 Tack för dom snälla frågorna, svarar när det kommit lite fler!)
Det här är Stefan iallafall:
