Tack till dig som ringde och anmälde mig till ingången (vet ej vad det heter idag) när jag var 15 så att jag fick ögonen på mig och var fast i andras händer. Tack hundratusen gånger om. Du läser säkert det här för att du är en stalker som hatade mig så enormt att du ville ”sabba” för mig och därför tjallade ner mig. Utan lilla dig skulle jag inte vara där jag är idag. Med Isac. Min prins och klippa som jag är så fruktansvärt kär i som alltid håller mig på rätt köl. Den största motiveringen till livet. Om jag ska var helt ärlig så vet jag faktiskt inte vad jag skulle göra utan honom. Kanske plattfall rakt ner igen. Känner en enorm glädje varje dag att jag har ett liv. Att jag inte kommer vara död om ett xx antal år. Att min familj är tillbaka med mig. Jag bryr mig om kläder igen. Utseende. Jag är undersköterska om ett år, tredje försöket gillt. Nu jävlar. Att jag inte har några”vänner” kvar är underbart. Mia såklart. Bästa jävla Mia i världen. Guldklimpen min. Och Emelie som alltid funnits där och velat vara min vän trots att jag inte varit den bästa. En riktig vän är hon. Ingen stress, ingen press, det är bara att glida med i dagen och fokusera på mig. Läsa bloggar och titta på bilder på alla förlorade alkis/knarksjälar och på hur de kastar bort allt och tror att de är så jävla smarta. Om ni bara visste.
Att gå på möten och fylla i massa papper är också motiverande. Man går därifrån som en ny människa varje gång. Vill lära mig mer, mer, mer, mer, mer så jag kan hjälpa andra någon gång. Vet ej varför jag skriver denna osammanhängande text, gjort det 100 gånger innan. Är bara fylld av eufori över livet. Ibland glömmer jag att jag är här så kanske kan titta tillbaka och bli påmind när jag har dåliga dagar:) Nu ska jag göra min IDS, gjort den förr men alltid roligt att se skillnad. Motivation.
