Ja livet kan verkligen bjuda på en hel del vedervärdiga saker och ting. Allt ifrån cancer till dansbandsmusik finns här i ett oändligt brett spektrum av mindre trevliga saker. Många av dessa saker är lätta att undvika och gnälls på i brist på annat att göra. Men sån är människan, gnällig, lättkränkt och allmänt vidrig. Jag utgör inget undantag, alla är vi vidriga på ett eller annat sätt, mer eller mindre.
Alla har vi någon slags önskan om att finna meningen med livet. Kanske är det just den önskan som gör oss så olyckliga. Jag själv antar att det inte finns någon mening med gott uppsåt för oss människor, så jag antar att det enda vi kan göra är att försöka tillfredsställa våra egna egoistiska behov och hoppas att vi slipper så mycket elände som möjligt.
Just nu är meningen med mitt liv att fly från mina egna tankar. Det är få saker som kan plåga mig värre än mina egna tankar. Dom är ärliga och oundvikliga, de ändrar bara karaktär i takt med att jag mognar som person. När jag ser tillbaka på mina första mörka tankar som dök upp redan i 11 års dvs för ca 16 år sedan så inser jag hur romantiska de var. Min syn på livet var omogen och fortfarande väldigt fantasifull. Döden betydde inte tomhet utan var stark influerad av filmen värld. Kanske var det tur.
Nu på senare år ser det väldigt annorlunda ut. Trots flera år av rent helvete så har jag åstadkommit en hel del och jag har upplevt massor, med både själ och sinnen. Saker som jag bara drömde om för 16 år sedan. Ändå drabbas jag av dessa förlamande tankar. Skillnaden är att jag inte tillåter mig att släppa taget för dessa tankar längre, inte på samma sätt i alla fall. Jag vet inte om det beror på att jag har fått mer att förlora eller om det bara är det vuxna livets vardag och normer som fått ett starkare grepp om mig. Kanske beror det på att jag under åren har byggt upp en självdisciplin lika hård som marmor.
Just nu sitter jag här och funderar över hur jag ska återfå mitt i vanliga fall så hårda tag om livets motgångar. Jag sitter och försöker träna upp käkens hårda grepp så att jag kan bita samman ännu hårdare, ännu längre. Jag sitter här och funderar över om jag någonsin kommer att bli riktigt lycklig och vad som i så fall krävs.
Just nu är all energi långt utom räckhåll…..ändå kommer jag att kliva upp tidigt i morgon, öva in leendet och det mjuka omvårdande tonfallet. Jag kommer att åka till jobbet och jag kommer att svara: Jo tack bra! när någon undrar hur jag mår. För ingen är väl särskilt intresserad av att lyssna på mina cyniska tankegångar, om inte annat kan de nog förstöra stämningen för en hel arbetsgrupp en hel dag.
Där av den här bloggen. Här tänker jag spy ur mig allt elände och en del hat. För här väljer man själv om man vill scrolla vidare eller att söka vidare.
I förväg vill jag påminna eventuella läsare om att jag inte är en ond person även om det jag kan komma att skriva är kränkande eller väl magstarkt för någon.