Med gnagande värk i höftböjaren och sega ben kom jag på att jag inte sprungit min ”Göteborgsvarvsrunda” som jag sa att jag skulle göra innan jag flyttade. Med två dagar to go hade jag inte mycket till val.
Nu eller aldrig. Jaha, okej, och det regnade rejält ute så jag var inte hur pepp som helst.
Jag visste vilken tid jag hade att bråka med, men samtidigt har jag inte sprungit några längre sträckor sedan i höstas utan bara intervaller eller liknande. Orkar jag inte eller får för ont får jag avbryta, svårare än så är det inte. (Har jag äntligt lärt mig)
Jag sprang på ganska bra och när jag kom till böjen där det vänder lite hemåt tänkte jag, det är nu utmaningen börjar, det är nu du ska öka. Jag la nog i två växlar till och körde på. I slutet kommer också endel backar och då vill man bara hoppa ur sig själv. Det gör sååå ont. Det enda som finns i huvudet då är att ”det är bara smärta, det gör bara ont”
Men hur gick det då? Jaaa, jag ska säga! Jag slipade min tid med 4 minuter! 1:31:34.
Nu kommer jag inte ihåg exakta tiden, med sekundrar, jag hade förra året men 4 minuter ungefär. Jag har precis kommit innanför dörren och nu har himlen öppnat sig ännu mer, benen är mosiga och bränner lite.
Söndagen har börjat bra och snart är det match. Det är ett gott liv.
Synd bara att jag inte har några pengar kvar på mitt spelkonto. Jag blir sååå FÖRBANNAD!!!
