Bandet rullar obarmhärtigt på. Det finns ingen chans att stanna och att trycka ner tempot är inget alternativ. Armen ska inte upp där. Det känns i benen och jag har knappt hunnit halvvägs in i den andra intervallen. Det är lååånga intervaller.
Fjärde och näst sista intervallen. Det känns i benen. Känns det tillräckligt? Ska jag öka? Nä, då orkar jag inte hela intervallen, går in i väggen. Eller? Ta i mer? Nja på sista gör jag det. Om jag orkar. Det är det som är så svårt. Men har man ett mål med varje pass och då satt upp riktlinjer för puls och hur mycket det ska kännas i benen (efter mycket träning kan man nästan räkna ut pulsen utav känslan i benen + medräknad träning dagen innan) då vet man vad det är man ska göra. Inga tvivel. Detta är ditt mission idag. Inget annat. Varje pass har sin anledning till varför det är upplagt så som det är. Både i det korta loppet as in att det ska passa ihop med resten av veckans träning, men också i det långa loppet as in ditt slutmål du har framför dig. Vilket också brukar vara anledningen till varför du pallrar dig till gymet in the first place.
Nog med allt engelskt snack. Dagens pass gick grymt bra i uppsatt mål mätt, men hjärnan hängde inte riktigt med. Lite stressad över alla texter som ska skrivas och alla möten som ska genomföras. Då är den så speedad att det vill mer. Mer. Mer. Mer. Det är bara att tackla och gå vidare. Jag gör det genom pannkakor, keso, nötter, bär och banan. Ganska okej.
