Jag kommer ihåg hur mycket man såg fram emot att få börja gymnasiet, speciellt för att man tänkte att man skulle lära känna nya människor och att det skulle vara en helt annan miljö. Men det man såg fram emot mest var om det fanns snygga killar. Ja jag vet det låter ju lite löjligt men har man gått i samma skola i flera år har man sett samma killar från lågstadiet till högstadiet, inget nytt liksom.
Men i alla fall jag var as taggad till som ”fresh meat”.
Månaden kom och det var dags att börja skolan det va inget speciellt som vi gjorde men jag kommer ihåg att jag och mina vänner gick ut på gården utanför skolan, där alla brukade röka och yes jag såg en som jag tyckte såg bra ut, in my eyes.
Jag gjorde inget, jag sa inget utan……………en månad gick……..en ytterligare månad gick …….. sedan kom den månaden som jag egentligen inte hade förväntat mig. Jag var i våran aula och han var där också. På något konstigt sätt så pratade min vän med hans vän, så på det sättet så började han prata med mig och därefter blev det facebook och till slut nummer of course. Så jag tyckte det var jättekul att jag fick prata med honom och jag typ började smyg gilla honom utan att det ens behövde va något speciellt. Jag var ju typ kär i honom redan första dagen.
Ja det kom en dag där vi skulle träffas och jag hade ändå ganska jobbigt då när morsan alltid undrade vart man var osv. Men jag skett i det och träffade honom i stan och tyckte det var hur mysigt som helst även om jag visste vilken utskällning jag skulle få när jag skulle komma hem för att jag inte svara på luren. Jag ville aldrig gå egentligen, han hade liksom humor, va sig själv, social och hur härlig som helst men var tvungen. Men i alla fall så den dagen passerade och han hörde av sig nästa dag och vi träffades igen och jag blev as glad.
Men efter några veckor så blev det små tjafs eftersom han själv sa att han gillade mig men han hade tydligen strulat med en tjej på en fest och lovat mig att vi skulle träffas men blev aldrig av, vilket jag blev sur över. Vi löste dem grejerna men sen så såg man en dag att han bytt relationsstatus till förhållande och det var en annan bit av kakan, men vi löste det med, han sa att det var fejk och skämdes för det och bad om förlåtelse. Så jag förlät honom för det och gick vidare men det kom en dag där jag inte orkade mer, jag orkade sitta och vänta på att han skulle höra av sig så vi skulle kunna träffas, för han var en sån som sa ”vi träffas imorron” men hör inte av sig nästa dag. Det var ju såklart jobbigt då att se honom i skolan, men ändå inte, I kind of liked to look at him in bitchy way.
Så jag bestämde mig för att prata med honom efter skolan. Jag ville veta vad han vill få ut av vår kontakt hans svar var att han hade svårt att visa sina känslor och ville se med tiden hur det skulle bli men jag klargjorde att allt ligger i hans händer, för jag har gjort mitt och han vet redan att jag gillade honom. Men inget hände så det slutade med att vi bröt kontakten för att jag var dum och lurade mig in till ett förhållande bara på grund av honom. Varför jag verkligen fastnade för honom är för att det kändes som att man var kär han gjorde mig så glad bara av att se han söta leende, så hårt föll jag.
Det påminner mig om när man gick i högstadiet. Det var pirrigt i magen när man såg personen varje gång gå förbi korridoren och fick kärlekspaniken och tänkte alltid på vad man skulle säga och i fall man vågade göra det och när man väl sa det man ville säga så väntade man på svar med en pirrande mage.
Men idag är allt helt normalt mellan oss men Gosh I miss that sweet feeling!