Jag förlorade oskulden när jag var sexton år. Eller förlorade, ett ytterst dåligt ordval. Men vad skulle man annars säga. Hur som helst. Två dagar innan irrade jag runt bland träden på en svartklubb bredvid en å i ett av de ruffigare hörnen av stan när Lovisa ringde i panik och berättade att en läskig man förföljde henne. Jag svamlade något oförståeligt tillbaka, lät gräset omsluta min kropp. Men under min kropp i gräset låg visst en annan kropp. En Calle-kropp med busig blick och mjuka läppar visade det sig. När det blev ljust släpade en sur Lovisa, som tydligen hade överlevt förföljaren, och en glad Henrik mig därifrån, ”du lovade ju att vi skulle få sova hos dig” och jag ryckte på axlarna mot den unge mannen i gräset. Jahaja. Bakfyllan som följde på den kvällen var för övrigt brutal. Det blev till slut sommarlovets sista måndag, och vips så satt jag och Calle på en uteservering och drack kaffe. I ungefär fem minuter (jag dricker snabbt). Uteservering byttes därför ut mot vindsrum i Vasastan och säng och hångel och plötsligt inga kläder och sedan var det plötsligt överstökat. Jag minns att han slängde kondomen på en skateboard som låg på golvet bredvid sängen och att vi sedan etablerade någon slags livslång vänskap. Nu har vi till och med samma hårfärg. Det är ju lite fint.
