Nu. Nu är det avklarat. För sista gången. Och skönt, det är det minsta man kan säga om det. Det känns egentligen inte särskilt otippat att ha en dunkande (Okej, det är väl en mindre överdrift) huvudvärk… Men jag är stolt över mig själv, att jag klarade det alltså. Det här med aktiviteter som luciatåg och konserter rent generellt, ja, det har väl aldrig varit min grej egentligen. Jag skulle inte vilja kalla mig lat, men lite smått omotiverad – det är ett bättre uttryck. Jag tror nog att mitt intresse kommer öka när jag väl känner mig mer stabil. Jag gör i och för sig det i dagsläget till viss mån, känner mig stabil det vill säga, men antagligen mer när jag verkligen är framme vid målet – även om det tar emot att tänka optimistiskt hela tiden, det måste jag trots allt medge. Det är INTE lätt att vara uppåt, hoppfull och glad. Man måste hela tiden övertyga sig själv och LYCKAS. Man måste ta på sig den där förbannade vuxenrollen och lita på att detta är någonting man klarar av. Det är det som skrämmer mig mest. Att inte veta vad jag är kapabel till. Hur ska man då kunna lita på sig själv? Ska man verkligen bara kasta sig ut? Att bygga upp ett förtroende för sig själv, att känna tillit, det är nog den största utmaningen. Dit lär man knappast hinna under i alla fall sina första 35- 40 år i livet, om jag får gissa…
I vilket fall som helst så gillar jag köratmosfären. Jag tycker att det får ett otroligt mäktigt sound när man väl står där, under en konsert, framför publiken. Jag gillar det, även om jag inte alltid är särskilt ”pepp” på att göra det. Men en dag, då kanske jag vill mer. Jag har faktiskt tänkt under de senaste dagarna, att man kanske bör gå med i någon stor kör någonstans. Jag tror att det är det sista någon som känner mig väl skulle tro om mig, men allt kanske man inte säger högt, rakt ut. Nu ska nog ta det lugnt en stund. Mellanmål står på schemat, varpå ett par näringsdrycker samt middag. TÄNK MOTIVATION.
