Någonting jag alltid funderar över är andras uppfattning av mig. Och då framför allt hur de kommer bemöta mig och mitt agerande. Exempelvis har jag för tillfället ingen större ork att hålla igång ett perfekt socialt liv. Jag har svårt att få det att gå ihop helt enkelt. Förut har jag försökt undanhålla det som är svårt att prata om, genom att beställa in en kopp te när man fikar, att undvika middagar samt dyka upp sent på fester, för att inte behöva stå inför några utmaningar som att äta snacks och diverse annat. Har det hänt att jag, trots mitt oerhörda planerande, tvingats möta dessa situationer så har jag artigt tackat nej och haft någon halvtaskig förklaring om varför jag inte kan äta det ena eller det andra. De flesta säger inget – vilket är skönt för stunden. Men det är aldrig kul att känna sig ”utanför” på det sättet, att vara begränsad det vill säga.
Som sagt är det svårt att hålla uppe en fasad när allt inte är så bra det egentligen skulle kunna vara. Jag tänker ofta på vad andra tycker om mig. Nu när jag äntligen har bestämt mig för att faktiskt göra någonting åt den situation jag befinner mig i, så har mina prioriteringar fått en helt annan ordning. Jag har ingen som helst lust att gå ut, vare sig på krogen eller fest. Det finns liksom inte på kartan just nu. Men jag har trots min ovilja, ägnat större delen av dagen åt att fundera över om människor kommer sluta bjuda in mig i framtiden. Det kanske låter som ett jättebarnsligt problem – men det är lite jobbigt att alltid oroa sig över att bli lämnad ensam. Det är så oerhört viktigt att man gör det som känns rätt, men det är samtidigt svårt att leva som man lär.. Jag försöker tänka positivt kring hela situationen, men ibland så känns det så motigt. Men slutligen tvingas man väl ställa sig själv frågan,
Om de slutar bry sig – är de då ens värda att umgås med?