Det finns en del saker jag inte kommer sakna när alla rutiner integrerats i mitt vardagliga liv, och med rutiner med jag matrelaterat. Det är saker som stress. Jag tror inte att jag med ord kan beskriva hur mycket jag längtar efter att få bete mig som en ”normal” människa. Och med normal menar jag att inte behöva schemalägga mina dagar – anpassat efter mattider. Nu sitter jag hemma med en kopp te, och stressar över att jag inte hinner till nästa luciatåg – eftersom allt har kört ihop sig med mattider… Stressen är nog det värsta. Att tänka: Hur kommer jag påverkas, om jag missar det ena eller det andra? Kommer min framtid att vara förstörd nu? Får jag sämre betyg då?
Jag skulle vilja påstå att jag är en människa som oroar mig vääääldigt mycket. Varav 70 % i största sannolikhet är i onödan. Det finns helt enkelt inget utrymme att tänka i banor som att det löser sig hur det än blir. Någonstans vet jag väl att det gör det, men det är som att varje gång jag kommer till insikt med att saker och ting inte är hela världen, så försvinner det och ersätts med ett TÄNK OM. Jag måste börja ändra mina tankar.. Och varför inte göra det i samband med den utmaning jag nu har tagit mig an? Allt på en gång.