Det här med gymnasietiden alltså, hur den glorifieras redan i grundskolan. Man borde kanske ha förutspått det, men det känns som att någon människa, mitt bland alla lovorden, kunde ha nämnt det faktum att det är ett oerhört slit … Ibland känns det som att jag bara rör mig mellan hemmet och skolan – det är ALLT jag gör, sju dagar i veckan, trots att man har lördag och söndag ledigt. Att behöva gå hem för att äta lunch underlättar inte det hela direkt. Det är så svårt att få andra att förstå, om man inte säger det rakt ut det vill säga, och det vill man nog inte för det mesta. Ibland kan det vara oundvikligt, men jag har blivit ”bäst” på bortförklaringar. Det är enklare att dra till med en liten vit lögn som att man ska till tandläkaren exempelvis. Jag vet inte hur många gånger jag har ”varit hos tandläkaren” under min gymnasietid, men vissa borde undra vad fan som är problemet med mina tänder. Jag menar, 25 tandläkarbesök – här snackar vi utnyttjande av gratis tandvård innan man fyller 19…
Nu sitter jag hemma och väntar på att äta lunch. Det är ett av mina största problem, att lätta på tyglarna när det handlar om mattider. Det är okej att äta en stund efter ett visst klockslag, men innan alltså… Där har vi en enorm spärr som är svår att bortse från. Det får inte vara en ynka minut för tidigt. Det är som att jag intalar mig själv att jag inte får vara hungrig innan det har gått minst två till tre timmar efter en måltid. Man kan ju inte styra över sin kropp, och jag blir faktiskt hungrig ett par timmar efter frukost, men det är inte acceptabelt enligt den där lilla rösten i huvudet som styr och ställer med sin dominans. Sett ur ett annorlunda, utomstående perspektiv anser jag själv att hela situationen är helt absurd, men när man inte ser något annat är det svårt att inse hur ologiskt det egentligen är. Jag menar, man blir väldigt sällan hungrig vid ett specifikt klockslag varje dag, alla dagar i veckan, året om. Jag är trött på det här, det är jag verkligen.
Men jag är samtidigt rädd för vad som komma skall. Folk runt omkring mig pratar om hur bra jag kommer må, hur pigg jag kommer se ut. Det låter helt underbart! Men vad är det som hindrar mig och får mig att tveka? Usch, jag vill inte ha den här kontrollen längre – den som håller en tillbaka. Borde inte det faktum att man mår som man mår just nu vara ett tillräckligt starkt motiv för att blicka framåt och aldrig mer se tillbaka på det som varit?