Välkommen till min blogg herlyadventure.se

Carina Herly

Jag är en kvinna mitt i livet som vill utveckla min äventyrliga sida. Varje år kommer jag att utmana mig själv med ett nytt projekt där jag i dagsläget inte har någon som helst kunskap.

Det är lätt att göra samma sak år ut och år in. Redan från början när jag tog beslutet om att utmana mig själv så kommer det vara projekt inom för mig rimlighetens gränser. Jag har inte en skattkista att tömma ur och inte heller en heltid att leka äventyrare på. Detta är en hobby och kan jag inspirera dig att leva livet lite mer så värmer det i mitt äventyrliga hjärta. Jag tävlar inte mot någon utan bara mot mig själv och mina begränsningar just nu.

2014 projekt är att nå Kebnekaises topp den 28 augusti den lättaste vägen. Jag tänker inte klättra eller hänga i några linor. Glöm det, jag vill ha fast mark under mina 39 or. Detta är en megautmaning för mig som aldrig vandrat eller tillbringat särskilt mycket tid på fjället, bortsett från den årliga skidresan veckan 9.
 Att nå sin ”egen” bergstopp är det som driver mig och min nyfikenhet på livet.

 

Ledig måndag den 17 februari 2014

Vaknade av att solen sken och fåglarna kvittrade. Helt ofattbart fint väder för att vara den 17 februari. Efter att barnen gått till skolan bytte jag snabbt om till vandrarkläder och började vandra västerut mot Vällingby. Ett ärende på banken skulle uträttas så varför inte gå dit istället för att ta bilen.

Vandring är en social sport men går jag ensam som idag kan det bli en meditativ upplevelse. Med radion som sällskap och ryggsäcken på ryggen traskade jag på och ett skönt tempo med solen i ansiktet.

Passerade Ängby camping, Islandtorget och två timmar senare kom jag till Vällingby Centrum. Jag unnade mig en krispig Cesarsallad och en kopp kaffe och började sedan gå tillbaka igen. Fick vid Brommaplan ett infall att gå via Alvik och när jag äntligen kom hem hade sex timmar passerat varav drygt fem timmars vandring.

Personligt rekord vilket sporrar till att spränga sex timmars vallen nästa gång.

Väl hemma igen blev det ”kängvård”. På Naturkompaniets hemsida finns bra rekommendationer hur man ska sköta sina skodon.

 Big no no är att torka skinnkängor på elementet. De ska torka i rumstemperatur och det går bra att pula i lite tidningspapper. Ett gammalt husmorsknep som fungerar fortfarande. Innan skor putsats ska de rengöras och skosnören ska avlägsnas. Vax eller fett är det som gäller för smörjning och jag kör med Lundhags (köpt på www.addnature.se). Jag använder en trasa och gnider så att skorna blänker.

Guld till Sverige 16 februari 2014

Starten på träningen gick redan vid 8.00 och det var underkylt, förrädisk is som gjorde vägarna runt i Bromma snorhala. Bytte ganska snart till mina Icebugs och var glad för stavarna. Solen lyste mellan trädtopparna och jag insåg att snart skulle jag behöva byta igen, då isen smält.

Ålstensbacken var i perfekt skick, ingen lera, utan ”bara” vanlig backe. Upp och ner och även om tungan fortfarande hänger nere i backen i uppförsbacken så känns det att vi har fått upp träningsfarten.

Varje söndag tränar vi tillsammans och sedan blir det individuell träning i veckorna.

Dagens ämne vid backträningen var given, Sveriges Guld i stafett.  Kalla och gänget gjorde som bekant igår ett historiskt genombrott. När de intervjuades efter loppet så var de höga av adrenalin och glädje och de enda de ville var att gå till loungen och dricka gokaffe.

Karin och jag diskuterade länge hur vi skulle fira när vi kommer ner från toppen. Slutsatsen blev gokaffe, gärna extra stark cappucino, fin middag med någon norrländsk specialitet som kanske fjällröding med ett glas gott rött vin.

Viljan är det inget fel på så efter fem vändor utan vi traskade raskt vidare till nästa backe som Karin sett ut. En sugande, seg historia som var lagom utmanande och vi avslutade 2, 30 tim passet med en riktig rysarbacke.

Sista halvtimmen började det dugga och min skaljacka som jag testade för första gången levererade. Ingen väta kom in på Aclimatröjan:).

 

Alla hjärtans dag 14 februari

All snö är borta och regnet har tagit över. Lera och gegga innebär två steg fram ett bak i backen. Enligt vad jag har förstått så används stegjärn vid snö och på glaciären. Har ingen kommit på geggjärn?

Jag är mycket tacksam över mina stavar som ofta rycker in och räddar mig ur situationer som håller på att gå åt pepparn.

Eftersom det är alla hjärtans dag har jag unnat mig en välbehövlig spabehandling för mina fötter. Spatjejen visade sig vara en pigg och glad tjej från Australien som även bott i Kanada i flera år. Hon berättade varmt om deras bergtoppar. Jag har varken besökt Kanada eller Australien men kanske kommer något av mina kommande äventyr leda dit.

Hon frågade mig om jag prövat det sjuka fenomenet – Neknomination som går ut på att dricka en stor öl och filma det.  Sedan ska eländet läggas ut på Facebook och du ska nominera tre personer som du gärna vill se klunka bärs. Dessa måste sedan genomföra uppdraget inom 24 timmar – annars är blir de automatiskt skyldiga ett flak.

–       Nej det har jag inte och tänker göra det heller. 
I hennes ögon kunde jag utläsa att jag var en supertråkig medelålders kvinna.

–       Idén kommer från Australien sa hon som att försöka övertala mig att det var en bra idé.

Det spelar ingen roll vad leken kommer ifrån jag tycker den är ovanligt korkad.



 Efter drygt en timmes fejande, fotmassage och putsande kändes mina fötter som nya. Naglarna lackades i en varm röd ton och jag kommer känna mig fin i ullstrumporna i kängorna framöver.

Ullstrumpor kommer aldrig få något modepris. De är praktiska, punkt slut.

I helgen ska jag lägga in en lite längre tur. Jag har fått tips på att ha med mig varm buljong. Buljongen innehåller mycket salt och håller kroppen varm och igång enligt ryktet, värt att prova. Det gamla beprövade ”blåbärssoppetricket” har jag provat och det fungerar men det kan vara kul att prova något nytt.

 

Mer tur 13 februari 2014

När jag växte upp på 70-talet var Ingemar Stenmark magi. Han fick hela Sverige att stanna av och bänka dig framför tvn. Till och med lärarna rullade i tvn i aulan så att vi elever skulle få se en skymt av fenomenet Ingemar.

Ivriga journalister försökte intervjua honom om hur han förberedde sig, hur han la strategin. Hans envisa svar var alltid.

– Det är bara och åk.

Svaret gjorde alltid journalisterna ännu mera nyfikna på svaret på gåtan. I samma tidsanda var tennisspelaren Björn Borg i världstoppen. Även han hade en enkel strategi. Hemmavid hade han förmodligen slagit miljontals bollar på garagedörren.

Det är väl det som allt handlar om och som Ingemar så tydligt uttryckte saken.

– Jag vet ingenting om tur, bara att ju mer jag tränar desto mer tur har jag.

Så mitt mantra är;

Jag vet ingenting om fjällvandring, bara att ju mer jag går och tränar ju mer vet jag.

– Det är bara och gå.

 

Glaciärglasögon 12 februari 2014

Känslan av att glida över Tranebergsbron i solsken ger en härlig endorfin kick. Tänk när jag står högst upp på ”Kebben”!

Hur kommer det att kännas?

Många filmer som visar äventyrare från diverse bergstoppar skildrar påpälsade, vinpinade klart ansträngda ansikten med sherpas i släptåg.

Eftersom min utmaning ligger på en helt annan nivå kommer jag bära min Fjällräven ryggsäck själv och förhoppningsvis inte få andningsbesvär och frost på ögonbrynen.

Nästa vecka ska jag lunch med en person som redan bestigt ”Kebben” . Det ska bli intressant att höra vad han har för erfarenheter.

Jag kisar mot solen.  Jag har funderat mycket på det här med vilka solglasögon som är bäst att ha med sig.  Har kommit in i medelådern vid 46 år fyllda och synen har börjat hacka lite på nära håll. Väldigt irriterande och jag bär linser (det har jag gjort i trettio år) men över dessa får jag förnedrande nog ha läsglasögon.

För att pust ut en minut stannar jag till mitt på Tranebergsbron. Långt därnere skymtar isblocken i härliga formationer. Sprickorna blir tydligare för varje vecka.  Det är vårvinter och första snödroppen har tappert kikat upp hemma vid södersidan av huset.

Det är en timme kvar på promenaden och det spänner i nacken. Ryggsäcken är full av grejor och otåligt skjuter jag upp axlarna för att lätta på trycket. Ben och fötter känns ok men nacken…

Mina glaciärglasögon ligger i sin ask därhemma och återigen blir jag påmind om att det gäller att planera sin utrustning, testa och testa igen. Glasögonen gör knappast jobbet i asken.

Glasögonen har 100 % UV-skydd och har en täckande del på sidorna. Tydligen får man inte köra bil med dem men det är riskfritt i fjällen. Men som sagt de borde hänga på nästippen nu…

 

Nöden har ingen lag           

100 gram, liten, lätt, smidig och slitstark och hopfällbar, vad är det för produkt?

För en vecka sedan var jag helt omedveten om att det fanns en vara vid namn Pocket Trowel som skulle fånga mitt intresse.

Uppe på berget så är man ganska långt ifrån vattensköljt porslin och jag har funderat lite på vad som händer om nu det skulle finnas behov av nummer ett eller två.

På instruktionspappret som följde med kartongen med min blåa Pocket Trowel så stod det vänligt men bestämt att nummer två ska grävas ner 15 cm. Varför då? Jo tydligen har någon räknat ut (stackars sate) att då är det den bästa nedbrytningseffekten för marken. Kolla för säkerhetsskull lokalt vilket regel som gäller. Aldrig i livet att jag tänker göra det. Och jag hoppas att det inte finns några skyltar uppe på bergen och Pocket Trowel–lisor som kontrollerar och bötfäller om gropen bara blir 14 cm. Kanske får jag gå ut i skogen och provgräva och ta med mig måttband?

Tänk om grannen dyker upp då med hunden? Nej, jag kommer chansa!

Läser vidare och tydligen ska pappret förvaras med tändare i skaftet för pappret ska brännas upp. Känner mig vid det här laget som Sveriges asfaltsblomma. Vet folk om sånt här?

Allemansrätten har jag koll på med dessa detaljer?

Stoppar tillbaka min hopfällda lilla spade i den blåa nylonpåsen igen. Bestämmer mig för att jag får ta det problemet om det kommer.

 

48 timmar utan träning

Två ”skyskrapan brinner” dagar har passerat med möten, möten igen och åter möten. Som grädde på moset fick dottern en allergisk reaktion (hon mår bra nu) och på kvällarna har det varit proppfullt med födelsedagsmiddagar och läxläsning. Jag har av total trötthet ålat förbi all slags träning och haft fokus på att hålla nästippen över den berömda havsytan.

 

För att trösta mig för den uteblivna träningen så har jag googlat på Kebnekaise fjällstation för att se vilka faciliteter fjällstugan bjuder på. Min tanke var att när vi kommer ner från toppen så behövs lite belöningar.

Jag såg framför mig att först ta en varm lång dusch, kanske få massage för ömma ben och därefter avnjuta en god middag. Efter en stunds googlande fick jag revidera min drömplan lite. Det finns en restaurang och ett kafé som erbjuder det mesta till och med en affär med förnödenheter. Däremot kan varmvattnet ta slut fram emot eftermiddagen och massage är bara att glömma.

Men en stor nyhet att myggen försvinner i mitten av augusti. Vilken nyhet! Att få en lång rad knottbett längs ryggraden i en svettig brynja är ju inte precis det som kommer toppa resan.

I helgen ska jag få till lite träningstillfällen och när allt kommer omkring så behövs även perioder med bara ”sportdryck och bananer” för påfyllnad av energi och lust.

 

Brynja 2.0 5 februari 2014

För några dagar skrev jag om att Merinoull tröjor suger. Då var jag helt omedveten om funktioner som, unik svettransport, få kontaktpunkter mot huden och att Merinoullströjor finns i olika tjocklekar baserat på gramvikt. Det är lika många val att göra när man köper en Merinoulls tröja som när man beställer kaffe nuförtiden. Vart vill du att tröjan ska göra, kyla ner, värma eller transportera bort?

Vad vet jag om det som aldrig har klättrat runt i berg förut?

Min utmaning är att jag kommer att gå upp och ner för berget under tolv timmar och det kommer variera i grader, både + och – och svetten kommer garanterat surfa upp periodvis. Att hålla sig torr och fräsch under hela vägen och slippa fukt är målet. Om det regnar, snöar eller om solen skiner står ju ännu så länge skrivet i stjärnorna.

Jag har frågat ut personalen på Naturkompaniet på Kungsgatan och Norröna på Hamngatan. Outtröttligt har de nu beskrivet läget för mig att för att få den optimala flerskiktsprincipen så gäller följande;

Det absolut bästa närmast kroppen är att använda en brynja.
När jag fick höra det så fladdrade mina tankar iväg till en vit, urtvättad sak på en otränad kille, sörplande på öl och gnagande på chips med blicken fäst på Tipsextra (förlåt om någon tar illa upp, jag gillar Tipsextra). Men så fel jag hade när den muskulösa killen på Naturkompaniet hämtade ett paket och tog fram Brynja 2.0.

– Brynjan från Aclima i ull är det absolut bästa du kan ha sa killen och log.

Ett norskt märke från 1922 noterade jag när killen räckte över kartongen.
- Kolla rutmönstret sa han och höll upp tröjan på ljuset.
- Det blir bra mumlade jag.
Mina tankar gick mer åt att ”jag kommer se ut som en kassler i den där”.
Om en brynja kan få mig torr och varm så får jag väl svälja stoltheten, snygg är den inte…
Tack och lov så är brynjan det understa lagret före fleece och skaljackan.
Återkommer med rapport när jag testat brynjan ”live” vid nästa backträning.
Ögonen ser nya saker 4 februari 2014

Nu när jag håller på att lära mig allt om sporten vandring så dras ögonen till helt nya annonser.  Att få tränga in i en helt ny värld av kunskaper är spännande och jag kommer att besöka Vildmarksmässan på Stockholmsmässan den 7-9 mars.

 Ur programmet hittade jag några seminarier som lockade mitt intresse.

7 mars

Några av Europas vackraste vandringsresmål!

Vandring & Fjällöpning i STF Jämtlandsfjällen

WMI Friluftssjukvård

8 mars

Vandra i Himalaya

Bestig Kilimanjaro – Afrikas högsta berg!

Kebnekaise – Hur/Var/När/Varför?

9 mars

Första fjällvandringen – vad ska jag tänka på?

I tidningen UTE Magasinet läste jag att det är Fjällfest den 24-27 april i området runt Storulvån och Sylarna. Det är en mötesplats med många prova-på-aktiviteter och föreläsningar.


På följande hemsidor börjar det nu så saktliga komma upp program för olika slags vandringar.

www.sthlm.friskissvettis.se/fsmedia/pdf/friluft/Vandring_feb_maj2014.pdf
www.svenskaturistforeningen.se 
www.friluftsframjandet.se

 

Backträning 4 februari 2014

Kvällens backträning i kolmörker blev en utmaning. Vi packade ryggsäckarna fulla (Karin fyllde sin med böcker) och knallade upp och ner för Ålstensbacken.

Skorna slirade och utan broddar och stavar hade vi varit chanslösa. Till skillnad från förra veckans backträning var det betydligt behagligare temperatur, nära nollan.

En ny upptäckt blev att merinoullströjan var värdelös. Jag blev efter en mycket kort stund svettig och tröjan skulle ju enligt konstens alla regler transportera bort fukt. Det som hände var att det blev blött och sen kallt. Nästa gång tänker jag satsa på underställströja och skaljacka.
Det enda sättet är att testa själv. Ska gå mer på min magkänsla nu.

Dagens mål var att ta sig upp och ner för Ålstensbacken fem gånger och en annan grym backe fem gånger på Grönviksvägen.
Efter två timmars träning gav vi upp, svettiga men nöjda.

 

Duggregn 3 februari 2014

Det enda som är rättvist är att vi alla har 24 timmar var per dygn. Livspusslet ser olika ut för alla men det går att hitta tid för roliga äventyr. Just nu försöker jag hitta luckor mellan jobb, läxor, barnens aktiviteter, handling och matlagning, tvätt och ja, ni fattar.
Mitt i makaroneträsket är det inte helt enkelt, men det går.
 Karin som jag tränar med och som har samma mål får loss en timme varje söndag kväll trots att hennes man är på resande fot tre veckor av fyra och hennes barn har fulltecknade almanackor med aktiviteter. Så om man vill så finns det tid.

Resultatet när man väl hittar dessa stunder är glädje och egentid. Och varje vandringstimme är ett steg närmare målet.

Dagens vandringsäventyr gick från Bromma till Gallerian en sträcka på 1, 5 mil tur och retur.
Sonen behövde nya jeans och vi möttes upp på Hollister. Ni vet affären där det är tokmörkt, ljudvolymen är 40 decibel och alla badtoffle beklädda försäljare har colgate leende. Märket är en påhittad historia från USA som ur ett varumärkesperspektiv är rätt intressant.

Sonen höll på smälla av pinsamhet när jag som kom in med ryggsäck på coola Hollister så jag fick snällt vänta vid kassan med han provade. Som tonårsförälder har funktionen BOB (bära och betala) blivit allt tydligare.
Vi skildes åt efter att ha investerat i ett par brallor med häng och en turkos-rutig skjorta.

Jag lunkade hem i duggregn och med NRJ i lurarna. Passerade det ståtliga stadshuset, vandrade längs Norr Mälarstrand och mötte lördagsflanörer och hundägare. Några tappra joggare slirade runt i snösörjan. Tranebergsbron levererade snålblåst och de sista kilometrarna blev motiga men väl hemma så spred sig ett leende över mina läppar. En till vandring att lägga till protokollet.

 Träningsvärk, 2 februari 2014

Det enda som är rättvist är att vi alla har 24 timmar var per dygn. Livspusslet ser olika ut för alla men det går att hitta tid för roliga äventyr. Just nu försöker jag hitta luckor mellan jobb, läxor, barnens aktiviteter, handling och matlagning, tvätt och ja, ni fattar.
Mitt i makaroneträsket är det inte helt enkelt, men det går.
Karin som jag tränar med och som har samma mål får loss en timme varje söndag kväll trots att hennes man är på resande fot tre veckor av fyra och hennes barn har fulltecknade almanackor med aktiviteter. Så om man vill så finns det tid.

Resultatet när man väl hittar dessa stunder är glädje och egentid. Och varje vandringstimme är ett steg närmare målet.

Dagens vandringsäventyr gick från Bromma till Gallerian en sträcka på 1, 5 mil tur och retur.
Sonen behövde nya jeans och vi möttes upp på Hollister. Ni vet affären där det är tokmörkt, ljudvolymen är 40 decibel och alla badtoffle beklädda försäljare har colgate leende. Märket är en påhittad historia från USA som ur ett varumärkesperspektiv är rätt intressant.

Sonen höll på smälla av pinsamhet när jag som kom in med ryggsäck på coola Hollister så jag fick snällt vänta vid kassan med han provade. Som tonårsförälder har funktionen BOB (bära och betala) blivit allt tydligare.
Vi skildes åt efter att ha investerat i ett par brallor med häng och en turkos-rutig skjorta.

Jag lunkade hem i duggregn och med NRJ i lurarna. Passerade det ståtliga stadshuset, vandrade längs Norr Mälarstrand och mötte lördagsflanörer och hundägare. Några tappra joggare slirade runt i snösörjan. Tranebergsbron levererade snålblåst och de sista kilometrarna blev motiga men väl hemma så spred sig ett leende över mina läppar. En till vandring att lägga till protokollet.

 Träningsvärk 1 februari 2014

Jag hade förträngt att man kunde ha en sådan sjukt galen träningsvärk. Jag har norra Europas stelaste vader och en cowboy skulle bli avundsjuk på min gångstil idag. Till och med i tårna har jag ont.

På vägen hem igår så stannade jag till i Alvik i förebyggande syfte för att ta en timmes Thai massage.

Det doftade mint och blommor när jag öppnade dörren.
- Du är väldigt stel sa den vänliga kvinnan som försökte räta ut mig till normalläge.
- Jag har tränat lite…
Kvinnan knådade på och smörjde in mig i linnement. Det knakade här och där.
- Det börjar lossna lite sa kvinnan
Efter en timme var plågan över. Kroppen kändes klart bättre.
Nu tänker jag chilla som dottern skulle uttryckt saken.

 

Flerskiktsprincipen 29 januari 2014

Ett paket från addnature låg och väntande i brevlådan när jag kom hem idag.
I paketet låg min efterlängtade skaljacka med tillhörande byxor samt en vit rundhalsad ulltröja.
Fukt och kyla bidrar snabbt till nedkylning och jag tänker göra vad jag kan för att inte gå och huttra på berget.
Om jag har förstått det hela rätt ska plaggen vara i flera lager och ha förmåga att transportera bort fukt och binda uppvärmd luft samt torka snabbt om det blir fuktigt.
Bomullsplagg är big no no.
Plaggen binder vatten och kyler ner. Syntet och ull är plagg som är vandrares bästa vän.
Ull ska placeras närmast kroppen sedan ett värmelager och ytterst ett vind och vattenskydd. Allt efter väder och årstid.
Hösten är nyckfull och därför kommer jag satsa på ull och en Gortexjacka och byxor.
Runt halsen ska jag bära en buff och på huvudet en tunn mössa som andas. På händerna vantar och så förstås ryggan, kängor och stavarna.
Imorgon ska jag testa kläderna med backträning.

Vikt är viktigare än jag anade 28 januari 2014

Jag har funderat mycket på det här med vikt. Min egen vikt, ryggsäckens vikt och restens av utrustningens vikt.

Efter ha plågat diverse försäljare på Naturkompaniet om vad som är nycklarna i fjällen så återkommer samma fras. Bra fysik och bra kunskap om fjällvärlden.
På båda områdena finns helt klart en förbättringspotential.
Min fysik går mycket på vilja och jag har insett att jag inte kan leva på gamla meriter.
När det gäller mina fjäll och överlevnadskunskaper så måste jag även fila på dem.
Men tillbaka till mina viktfunderingar.

Eftersom jag är en motståndare till alla sorters bokstavskombinations dieter och svältkurer med oätligt pulver (har provat dem alla) så har mitt val till att reducera vikt fallit på att ladda ner Viktväktarnas app och följa deras online kurs. Det där med att gå till möten och diskutera salladsblad hit och dit med andra passar inte mig. Under sex månader det vill säga 1 feb -juli så ska mina boaormar runt höfterna minimeras.
Trots allt ska jag 2 kilometer upp i luften och här gäller det och reducera allt att släpa på.

I ryggsäcken kommer bara det viktigaste att få följa med och det är en spännande resa att ta reda på vad som behövs däruppe på berget. Jag har anmält mig till Frilufsfrämjandets kurs ”Fjällkurs” som under fyra kvällar ska räta ut frågetecken om hur jag ska packa och vad jag ska ha med.
Den vikt som kommer att krävas på väg upp till toppen är ryggsäcken, stavar, kläder och 5-10 kg i packningen.

 

Ömma fötter, 27 januari 2014

Gårdagens 2 mil gjorde sig påminda när jag steg upp i morse. Vänster fot var öm men träningsvärken i vaderna och låren var bättre än förväntat.
De högklackade stövlarna ställde jag däremot tillbaka i garderoben efter att ha insett att dagens aktiviteter fick högst göras en centimeter över jordens yta.
Stapplade iväg till spårvagnen fast besluten om att idag är alla infall om träning helt uteslutna.
Min teori om att träna minst 30 minuter om dagen måste föregås av en startsträcka under februari. Målet är reviderat till minst 30 minuters träning varannan dag istället. Ett mål som känns överstigligt och lustfullt.

I min iver att komma igång fort så gick rakt i fällan att sätta för högt träningsmål. Det är av misstagen man lär sig tröstar jag mig själv.

På spårvagnen in stan gick jag igenom mejlen och såg till min glädje att medlemsloggin hade kommit både till Frilufsfrämjandet och Svenska Turistföreningen. Dessa två nya medlemskap ska bli spännande att utforska.

 

2 mil i solsken 26 januari 2014

Jag har bestämt att målet för dagens vandring ska gå till Stenhamra, mina barndomstrakter. Det är över tjugofem år sedan jag flyttade från Mälaröarna in till Västerort.

Vägen ut är en välbekant slinga för cyklister och bilarna åker i strid ström förbi.
Dagens sällskap blir P1 i hörlurarna. Medans jag tar de första raska stegen bestämmer jag mig att första delmålet på sträckan får bli vid Drottningholm.
Solen värmer svagt i ansiktet. Vinden är inte riktigt lika elak som igår. Det är helt klart det bästa vandringsvädret hittills i min extremt korta vandringskarriär. Bilarna fortsätter svischa förbi och jag kikar då och då upp mot himlen. Solen lyser fortfarande klart och kommer inte gå ner ännu på ett par timmar.
Det är nästan njutbart, snön knarrar under kängorna, spännena på ryggsäcken gnisslar lätt vid varje steg.
Jag passerar Drottningholm, går vidare mot Ekerö, passerar Drottningholms Allé som känns kort när jag passerar i bil men oändligt lång just nu.
Straxt innan Tappströmsbron svänger jag höger ut mot Stenhamra.
Halvtid.
Fötterna känns fortfarande fräscha men låren är iskalla.
Ur ryggsäcken halar jag fram vattenflaskan och tar några klunkar. Två mil är långt tänker jag och får lust att gå in på busshållplatsen och ta bussen resten av vägen till Stenhamra.
Efter några klunkar till återkommer kämpalusten och jag tänker febrilt ut en belöning.

När jag kommer fram ska jag hälsa på syrran vars son fyller 18 och jag kommer bjudas på en middag med resten av familjen. Jag kommer att få åka en varm bil hem tröstar jag mig själv och lunkar vidare.
Vid Svanhagen svänger jag vänster, det är nu bara fyra kilometer kvar att gå.
Det börjar mörkna. Jag har varit ute över fyra timmar. Benen känns stela och fötterna ömma. Nu är du nästan framme tänker jag ungefär en gång i minuten.
Ytterligare en halvtimme senare ser jag vattentornets fasadbelysning torna fram i mörkret. Jag är äntligen i Stenhamra.
Nu ska jag ta en lång varm dusch och sedan njuta av födelsedagskalaset.
Min första 2 mils vandring är över och jag känner mig sjukt stolt.
Det är trots allt januari.

 

Stavarna levererar 25 januari 2014

– 5 grader och hela familjen är tokförkylda. Jag som sett fram emot att göra mitt test på att ”gå nio timmar i streck” för att utforska hur min kropp reagerar. Var får jag mest ont? Knäna? Höfterna? Eller kanske rentav ryggen?


Klockan är 9.30 och jag sätter på kaffebryggaren. Lägger på en extra skopa. Om jag nu inte kan gå nio timmar idag då jag behövs hemma så kan jag väl få ihop fyra timmar?


Dricker kaffet i djupa klunkar och börjar förbereda mig mentalt. Var ska jag gå idag?  
Kanske en sväng ut på Djurgården och tillbaka?
Sätter på mig ullstrumporna.  Ull håller värmen och är helt klart det bästa materialet att ha närmast kroppen vid fysisk aktivitet i kyla säger alla de förståsigpåarna jag konsulterat på diverse webbsidor.

- Ska du verkligen ut och gå fast det är så kallt säger dottern som fortfarande struttar runt i pyjamas med sin kompis som sovit över.
Det är väldigt frestande att krypa upp i soffan under en mjuk gosig filt slå på tvn och dricka ännu mer kaffe och chilla som sonen skulle ha uttryckt saken.


En sista kaffeslurk rinner ner i halsen.
Sakta drar jag på mig långfärdskidbrallorna med hängslen och sätter på mig en vit polotröja. Lager på lager är tydligen grejen så efter polotröjan följer en varm fleece tröja och sedan jackan som går en bit ner.

Skaljacka från Haglöf är mitt nästa inköp men nu får min gamla skidjacka duga. Jag drar mössan långt ner över öronen och lägger plånbok, vattenflaskan, extra jacka och telefon i ryggan. Med ovana händer kränger jag på mig ryggsäcken och hoppar några gånger upp och ner och drar i remmarna så att allt faller på plats. Sist drar jag på mig handskarna som går långt upp på armen i två lager. Nyckeln är att få värme över fingrar och i handleden där det finns mycket nerver som inte får bli kalla.


- Hejdå säger jag över axeln och lunkar iväg.

Med bestämda steg går jag genom Bromma upp på Tranebergsbron. Vinden river i kinderna och jag kisar. Fan vad det är kallt. Fångar upp med ena handen öronsnäckan och drar igång NRJ webbradio som hackar. Men vad är problemet, jag måste signa upp med på Spotify, webbradion laggar oavbrutet och irriterat stänger jag av den.
Tankar far i huvudet och jag bestämmer att efter två timmar får jag stanna och köpa en cappucino.


Det är lördag, många är ute och springer, promenerar, unga, gamla, par, hundägare. Vi är många som trotsar denna gråmuliga, blåsiga och svinkalla dag.


Cappucinon är god, ger mersmak. Värmen är skön på kaféet där jag står med min udda utstyrsel. Benen känns efter två timmar fortfarande fräscha men att gå ensam, det är inte kul. Jag föredrar att träna med Karin eller gå på Friskis & Svettis. Men det är bara för att jag har bestämt att gå till stan tröstar jag mig själv. När snön försvinner ska jag bara gå i skogen och allt ska bara vara så där trolskt och underbart.

Halvtid.
Två jävla timmar kvar.
Nej nu ska vi vara positiva. Tänk vilka fina rosor jag kommer ha på mina bleka januarikinder när jag kommer hem.
Lunkar vidare.
 Stavarna ger ifrån sig ett klinkande ljud, klonk, klonk.
 När jag kommer hem ska jag lägga mig i ett varmt skumbad och bubbla resonerar jag med mig själv medan blåsten tilltar. Kan det verkligen blåsa så mycket på tvären?

Nu är det bara en timme kvar till målet.
 Telefonen ringer och lättat pratar jag bort en stund medans jag går vidare. Tranebergsbron känns mycket kortare på vägen hem och fortare än jag anar sätter jag nyckeln i ytterdörren. Det måste vara de grymma stavarna?
Kvinnan i butiken som rekommenderade dem hade en teori om att de skulle vara i höjd med armarna när de är i 90graders vinkel eller något kortare i uppförsbacke.  Jag måste erkänna att det går mycket lättare med stavar, avlastar de mer än vad jag tror?

Kroppen är stel, frusen och jag går med något stapplande steg fram till spisen och värmer vatten och blandar i blåbärsoppepulver. Värmen sprider sig.
Går ner i källaren och häller upp ett skumbad och där bland bubblorna är jag rätt nöjd över dagens insats. Fötterna är ömma men ok. Ryggen mår bra och jag får inte glömma och stretcha. Imorgon ska det bli lite backträning. Men det är långt dit. Nu tänker jag njuta av bad och sedan en något försenad lunch.

 

Kängor 24 januari 2014

Haglöf, Lundbergs, Fjällräven är bara några leverantörer som säljer vandrarkängor. Kängdjunglen är en svårnavigerad historia. Allt beror nämligen på om; det är vår, sommar, höst eller vinter. Eller om var du går och i vilket land eller terräng du ska göra dina äventyr i. Sen beror det på din fot om den är bred, smal, hög vrist. Ja, så där håller frågorna på i alla oändlighet. Nyfiken som jag är och eftersom jag har noll erfarenhet av att köpa kängor läser jag spaltmeter efter spaltmeter av tester av diverse kängor och blir allt mer förvirrad. Det är verkligen inte lätt.
Bra kängor är den viktigaste utrustningsdetaljen tillsammans med ryggan så det gäller att lägga manken till. Skavsår, ömma tår och svårt att gå är bara några saker som kan lätt med blixtens hastighet surfa upp om fel val görs av skodon.
Det är ingen billig historia det här med kängor 1 500 – 4000 kronor. Andra sidan kommer livslängden och äventyren i dessa läderskor vara investeringen värd.
Besöker Naturkompaniet och Addnature och provar. Och provar igen. Det är ursvårt, kängorna väger olika, har olika grepp.

– Är det riktigt isigt kommer du behöva stegjärn säger tjejen som hjälper mig.
Efter många provningar bestämmer jag mig för Lundhags.
Beställer dem på wwwaddnature.com.
Väntar otåligt några dagar innan de kommer med Posten.
Nu kommer jag kunna träna på riktigt, med kängor och rygga.

 

Hur många ryggsäckar finns egentligen? 22 januari 2014

– Hur många liter ska ryggsäcken vara på?
-liter.? Jag har ingen aning.
jag ska upp på en topptur till Kebnekaise.

– Vilken väg?
den västra, den långa vägen säger jag.
jag var upp förra året, det är fantastiskt.
Bra här har vi en försäljare som har varit uppe på toppen.
- Om du ska upp på en topptur så behöver du en ryggsäck på 35-45 liter. Har du något favoritmärke?
Om den här killen visste hur lite jag kan om outdoor märken så skulle han få sig ett gott skratt, men jag tänker inte bjuda på det.

– Kan du visa mig några modeller.
Killen tar ner några olika modeller från väggen, Fjällräven, Haglöf och fyller dem med telefonkataloger.

– Du måste ha minst 5-10 kilo säger han och ler.
Han lyfter upp ryggsäcken och fumligt kommer jag så sakteliga in i alla remmar.
- Det är viktigt att ryggsäcken sitter skönt och att den passar din rygg. Hoppa nu några gånger så att den sätter sig så ska vi spänna remmarna. Bottenplattan mot ryggen måste ge bra ventilation.
Efter en svettig timme men säkert tio olika provningar av ryggsäckar hittar jag äntligen en som känns helt rätt.

– Den finns i svart och rött och kostar 1 600 kronor. Den röda syns i fjällen säger han och ler igen.
Här behövs all hjälp man kan få och det ligger en poäng i att om det skulle gå snett så syns jag från luften och kanske blir lätt att hitta och rädda?
- Det blir den röda säger jag och flämtar till lite.
Jag äger nu min första ryggsäck någonsin.

 

Kebnekaise 21 januari 2014

Temperaturmätaren visar -10 C och klockan är 20.30. Första träningspasset är avklarat. Fem vändor upp och ner i Ålstensbacken har fått svetten att rinna nedför ryggraden och insikterna om att bra skor, stavar, pannlampa blir allt tydligare för varje steg i den isiga backen.

Det är 219 dagar kvar tills jag och min kära väninna Karin ska bestiga Kebnekaisestopp. För er som är snabba i huvudet så vet ni att det är den 28 augusti.

Efter några glas rött på en tjejträff strax innan jul avhandlades friskt modiga utmaningar och kommande nyårslöften.

–  Jag vill bestiga Kebnekaises topp kom plötsligt över mina läppar och min hemliga dröm om att göra lite mer farliga äventyr i mina mått räknat hade precis landat i luften.

Några dagar senare ringde telefonen.

– Jag hänger på till Kebnekaise sa Karin.

– Ska vi börja träna tillsammans säger hon i nästa andetag.

Karin är vältränad och springer lika fort som en gasell. Jag har efter för mycket livsnjutning, två graviditeter dragit på mig några kilon för mycket och har inte samma kapacitet. Inser med blixtens hastighet att det är dags äntligen göra något åt trivselkilorna som lagt sig som boaormar runt kroppen. Karin har fött två barn hon med så det är bara att inse hon har koll på det där med in och utflöde av kalorier. Mina barn är snart 11 och 13 så jag kan knappast längre skylla på att jag sover för lite på grund av småbarn eller jag inte hinner träna. Nej, det är så enkelt att jag har jobbat, ätit och har tillåtigt min kropp sjunka till något slags bottenläge. Men nu ska min 46-åriga kropp återerövras och komma i form.

– Ska vi köra ett varv upp till säger Karin och skrattar.

Tanken på att få blodsmak och högpuls igen lockar ju inte men viljan är av stål och jag vill inte vara den som bangar.

– Kom vi kör en gång till, sen åker vi ner på de svarta plastsäckarna vi hittat i backen.

Om någon ser mig just nu i fel utrustning åka i full fart nerför Ålstensbacken så kommer de tro att man är lite koko.

Självklart dyker det upp två lycraklädda joggare med roade miner.

Killarna tittar upp och ner på våra utstyrslar i dunjackor, svarta plastpåsar, mössa och kängor.

Ja, ja de kan inte veta att vi bara är ute på en första träningsrunda och rekar Brommas fetaste backar som vi ska vandra i hela våren.

– Har du fixat ryggsäck frågar Karin?

Faktum att både Karin och min erfarenhet av vandringar är starkt begränsade. För att börja med mina så kan knappast mina vandringar över Tranebergsbron räknas som några större utflykter. Uppfödd på Mälaröarna nära naturen med fotbollsintresse har inte hjälpt till utan detta är ett helt område som ska utforskas.

Karin har vid något enstaka tillfälle vandrat men det är inte med en lång och gedigen erfarenhetslista vid tog detta vildsinta beslut att bestiga Sveriges högsta topp. För några är det rena söndagspromenaden men eftersom jag bara jämför med mig själv är det en megautmaning.

Efter eftermiddags googlade fann jag att utrustning och fysik är två nycklar till att äventyret ska bli en behaglig upplevelse. Ganska snabbt insåg vi att det är klokt att ansluta sig en gruppresa där erfarna guider tar initiativen.

Första utmaningen kom direkt. När på året ska man åka? Vore det inte schysst och se midnattsol, eller norrsken. Eller när det inte är så mycket mygg. Efter en uppväckt med landställe i innersta Hälsingland med två miljarder mygg och myggbett varje sommar har jag fått någon slags livs överdos av dess kryp.

 

Efter ett facebook inlägg med frågan tog vi beslutet att åka med Military training under fyra dagar.

Skönt, det var en bra start. Resa bokad, trots allt en hel del tid att få upp flåset på och börja få lite koll på hur fjällvärlden fungerar. Det är ett helt annat upplägg och åka till Sälen eller Åre och åka utför.