Hej söta läsare.
Ni kommer tycka att jag är jätte fjantig nu men så får det bli. Jag gjorde det. Det jag trodde inte jag skulle klara eller rättare sagt det jag aldrig kunde göra utan att ha ont i flera dagar. Jag har varit ute och sprungit. 3 km på 16,5 minuter. Ni fattar inte vilket stort steg detta är för mig. I maj förra året försökte jag mig på samma runda och jag klarade knappt 0,5 km. Va helt död och hade så ont i knäna.
Kom hem för några minuter sen och när jag berättade detta för min kära KOKO sprutade tårarna av lycka. Jag är så glad och stolt över mig själv. Helt plötsligt öppnades en ny värld för mina ögon. Jag kanske kan klara av att springa ett maraton en dag ändå. Har aldrig känt en sådan frihet som när jag var ute och sprang. Kändes som jag svävade på moln. Är så glad att jag vågade ge mig ut i det fina vädret istället för att dra ner till gymmet.
Ville bara dela med mig av min lycka till er.
Många kramar