Hypotyreos är en sjukdom och den suger. End of story.
Allt är som vanligt och allt är normalt på utsidan. På insidan är det förtvivlat. För många i alla fall och för andra inte så farligt. Innan jag blev diagnosticerad fattade jag inte att jag var sjuk överhuvudtaget. Det var som om kropppens volymknapp sakta sänktes dag för dag och jag begrep inte ens att något hände. När det sker så lite och så gradvis är det de man inte träffar så ofta som kanske märker skillnaden mest. Ungefär som när barnen växer. Själv tänker man inte på det, men när farmor från en annan del av landet hälsar på, märker hon.
Fast min man märkte. Jag är honom evigt tacksam.
Att han märkte kanske har sin förklaring i att efter ett sjukdomsförlopp på kanske tre år, så orkade jag inte upp ur soffan. Någonsin! Eller jo, jag samlade kraft för att orka ta emot barnen när de kom hem från skolan och skulle på diverse aktiviteter. Dem försökte jag orka med så gott det gick. Man blir bra på att låtsas.
Lusten, engagemanget, nyfikenheten och glädjen försvinner. I alla fall så var det så för mig. Ringa en kompis? Orkar inte. Bli ny klassförälder? Suck, nej. Se en bio? Har ingen lust. Överraska maken med mys? Skulle inte tro det. Jag har en soffa att ligga i och en vägg att stirra in i och en tom hjärna, det räcker för mig.
Det är svårt att klassa precis vad som händer vid Hypo, men själv märker jag av: Dåligt minne, grumliga ögon, dålig hörsel, ledvärk, svullna/ömma/varma fötter, viktuppgång, trötthet, sömnrubbningar samt torra naglar, hår och hud. Jobbigast är att lusten och engagemanget försvinner in i trötthet och en hjärndimma som får en att känna sig helt bortkopplad ibland.
Att någon ens stod ut med mig är ett under. Så blev jag ivägsparkad till läkaren. Läkaren ville att jag skulle börja banta och gå till en psykolog. På återbesöket en vecka efter stod min läkare i dörren och hoppade och skrattade när jag kom in. Jag fick en stor kram och orden: Jag vet vad det ÄR. Du har HYPOTYREOS!!!! Hmmm, är det något att vara glad över? Vad är det? sa jag.
Levaxin heter den stora frälsaren i sammanhanget. En liten tablett att ta livet ut och allt skulle bli bra.Underbart! För själv har jag någonstans börjat fatta att det inte har stått rätt till, inte under lång tid. Nu ska det bli förändring. Tack! Nåväl, kilona jag lagt på mig när jag låg på soffan rann inte av mig som förväntat. PTn jag gick till samma dag diagnosen kom, kunde inte uträtta stordåd. Även om jag kände mig piggare så var jag långtifrån bra.
Ungefär ett år senare skrev min rysligt trevliga doktorinna ut ytterligare en hjälpande tablett i min kamp, Liothyronin. I efterhand har jag förstått att Lio är oerhört svårt att lägga vantarna på. Läkarkåren håller hårt i det receptet. Men min hjältinna vill mitt bästa och säger att vi prövar allt tills det blir bra. Nu följer en tid med experiment mellan olika doser för att hitta den ultimata för mig. Jag fungerar bättre och bättre men undrar om det ändå är så här det ska vara. Ska det inte vara bättre ändå?
Jag presenterar en ny plan för min doktorinna. En orsak till att jag inte känner mig bra är min kraftiga övervikt. Gymmet i stan har ett erbjudande: Kom till oss och vi hjälper dig med kost, träning och en alldeles egen PT i 10 veckor. Ditt liv kommer aldrig mer bli sig likt! Yes! Det nappar vi på. Jag gick och jag kämpade modigt och tappert i 10 veckor för att gå ner hela 1 kilo. Men bättre kondis fick jag och undra om jag inte blev lite piggare ändå. För övrigt mådde jag likadant som alltid.
Efter de 10 veckorna skulle jag återknyta med min läkare. Om inte kuren fungerade skulle jag få pröva en annan medicin. En som är oerhört eftertraktad bland de Hypo sjuka och som är sjukt svårt att få en doktor att gå med på. De måste nämligen ansöka om att få skriva ut naturliga grissköldkörtelhormoner hos läkemedelsverket. En chans kvar med andra ord att få till det hela på ett bra vis. Ett problem bara. När jag ringer för att boka tid med min läkare, som vi kommit överens om, går inte det. Jag har haft kontakt med henne via min privata vårdförsäkring och nu efter 3 år har jag blivit utförsäkrad. No more nice doktorinna. No hope. No medecine.
Ridå!
