Efter att ha medicinerat i mer än tre år kan jag inte säga annat än att jag har blivit mycket bättre. På hemmaplan fungerar jag hyfsat och orkar med en hel del ändå. Dagar med mycket att göra leder till stunder då hjärnan lägger ner och jag inte kommer mig för att göra något. Jag måste säga återigen att jag har en fantastisk man som har en ängels tålamod. Säkert utan att förstå, men han har sagt jag älskar dig till mig i 30 år, så då ska vi nog klara av det här också.
Det jag ogillar mest med hur mitt liv har blivit måste ändå vara övervikten. Jag saknar att känna mig lätt. Både i kropp och själ, vikten tynger mig. Jag saknar att inte kunna få på mig vigselringarna, jag saknar att inte komma i den där blusen jag tycker så mycket om fortfarande, som hänger i garderoben som en påminnelse hur det har varit. Jag saknar att inte kunna yoga för att alla hakor, bröst och magar är i vägen. Jag saknar att inte orka, för 30 kg övervikt gör allt så tungt. Jag saknar att känna mig bekväm med närhet och nakenhet. Att kunna bära badkläder på en strand utan att skylla på att en tunika är bra att ha så att man inte blir rödbränd. Jag saknar att inte känna mig vacker.
Jag inser att livet inte kommer att vända om jag skulle förlora mycket i vikt, men ändå… Så mycket är knutet till vikten. Även om Hypon består, med allt vad det för med sig, inbillar jag mig ändå att det är lättare att skratta från hjärtat och med ögonen om jag kan känna mig vacker och stolt över mig själv igen. Så vad göra?
Jag har hunnit lära mig mycket om mat genom livet. Jag har tränat mycket i mina dagar. Jag vet ur det funkar, inkomster och utgifter, intag och förbrukning. Långa perioder av renlevnad har följts av korta perioder av uppgivenhet när det inte händer något. De senaste 6 åren har varit en berg och dalbana av beslutsamhet och en innerlig trötthet. Nu känner jag att jag ger upp, för vad mer kan jag göra? Jag vet inte hur mycket av min övervikt jag kan skylla på Hypon. Men jag vet att det jag har fått, det sitter där det sitter. Innan har jag alltid kunnat göra något åt min a extra kilon men nu är det benhårt. Det sitter fast. Jag sträcker mig efter det sista halmstrået. Radikalt? Ja visst. Hade jag gjort det om jag inte var sjuk? Hell no. Men nu, nu är det andra förutsättningar och jag har bestämt mig för att prova en helt okänd väg.
