Ja vem vet varför man går upp i vikt. För mig var det många faktorer.
Ärftligt så tror jag inte jag ligger så bra till för slanka gener. Många i min släkt bär på några kilo för mycket.
Hypotyreosen tror jag är en orsak också. Läser man på faktablad från landstinget så står det att man inte blir överviktig som hypo. Talar man med de som har hypo så säger de nog tvärt om. Jag tror de allra flesta som är hypo har problem med varierande grad av övervikt. Att inte ha någon ämnesomsättning kan ju inte direkt främja någon viktnedgång. Jag tror absolut det bidragit till min viktuppgång att jag är hypo.
Ålder. Närmar mig 50.
Stunder av tröst. Jag tränar mycket och regelbundet och lever ett relativt aktivt liv. Jag äter samma eller mindre mat som resterande familj kan äta utan att de går upp i vikt. När jag kämpar på i min vardag vecka in och vecka ut och inga resultat visas är det sååå lätt att deppa ihop och tröstäta med vitt bröd med tjockt lager smör, eller pizza, eller choklad eller vad som helst. Då gäller det bara att rycka upp sig innan för stor skada blir skedd.
Min kropp verkar trivas som tjockis och gör allt, för att till och med öka i vikt utan att jag ska notera det.
Hur var det tidigare?
Jag har alltid varit kurvig. Stor skillnad på kurvig och fetma. Visst kan jag ha gått upp i vikt i perioder. Då tränade jag och tänkte på maten och gick ner i vikt. Precis som det normalt ska gå till. Jag gick upp mycket under två graviditeter men efter bägge gick jag ner mina kilo, med visst besvär, men jag gjorde det.
Jag har alltid fått tänka på min vikt och har aldrig sett ut som dagens modeller (fast vem har) mer som en pinuppa från 50 talet eller en Anders Zorn kulla.
Fast för ca 6 – 8 år började det sätta sig på ett vis som det inte gjort innan. Så absolut, jag skyller det hela på hypon. För det var då någon gång den började spöka.