Snilleblixten är ett faktum!
Jag åker ensam till jul. Work and holiday. För att växa själv och för att sedan kunna ta plats på min resa runt jorden…
Två veckor senare sitter jag här framför datorn. Med en nystartad blogg. Why?
Jo, för samtidigt som det känns dö töntigt att blogga (no offence…) så känns det som att om jag gör detta, får jag en spark i röven! Jag ”tvingar” mig själv att ta tag i mig själv!
(Änsålänge har jag ett kryphål där jag kan fuska mig ur detta eftersom ingen vet vem jag är, men det är också ett steg på vägen. Känner att jag behöver det…)
Om jag lägger ut mina tankar och planer på internet finns det säkert någon som kan hjälpa mig på traven. Någon som har tips och idéer, någon som själv är eller har varit i liknande situation, någon som kan få ut nånting av mig eller jag kan få utbyte av. Det är min förhoppning!
Det går inte en dag utan att jag tänker på resan. (Är jag besatt?!)
Den är något jag fruktar något så kopiöst samtidigt som jag längtar så sjukt mycket efter att få uppleva den! Hur fan går de ihop då?!
Jag ställer mig frågan varför jag då måste göra det? Om jag ändå blir så nervös av den. Får så ont i min mage av tanken på den. Just därför!