Kanske mest personliga inlägget någonsin.

Kommer antagligen behöva skriva detta inlägg flera gånger om och om igen förens jag kan publicera det.

Ibland, som tidigare skrivet, ganska ofta, har jag yuppie-guilt.
Som tidigare sagt, inte för att jag är överdrivet bortskämd eller är en miljonär, men för att jag inte inser hur bra jag har det.

Nu, som säkert alla här i världen har sett så cirkulerar ju KONY 2012 runt här i världen.
Idag, bestämde jag mig för att se ”filmen”
Morkkis.

Där finns folk som bryr sej om vad dom kan göra för att hjälpa andra, samla in pengar till att hjälpa andra.
Och har värre saker (massmord, våldtäkt etc etc.) att oroa sig för.

Jag oroar mig över hur jag ska säga åt pappa att jag behöver 6500€ nästa månad.
USH vad jag känner mig skit.
ifjol, ungefär samma tid på året hade jag ju och extrem yuppie-guilt och donerade alla mina pengar till Help for Heroes.
Denna gång har det kommit gradvis, det började egentligen i början av året när jag kom hem ifrån Miami.
Egentligen redan före jag for, när jag kände hur jag inte kund stå o skrika ”IM GOING TO MIAMI BITCH” fast att jag vart överlyckligt att jag skulle iväg, för att folk (som inte är nära vänner) vill trycka ner på en.

Har samma känsla över Stanford.
Fy fan va jag har kämpat, jobbat hårt, bott hemifrån i 8 år och gjort olika saker i 3 olika länder för att få den merit jag har.
Gråtit säkert 3 nätter per vecka för att de e så tungt, och gråtit dom 4 andra nätterna för att jag saknar allt o alla och det är jobbigt.
Så när jag finally fick klartecken, och skulle bestämma mig.
Och jag svarade ja! och vart överlycklig för att jag skall till STANFORD (fatta fucking stanford!!) och skrev det på facebook gillade 11st det.
5 minuter senare skrev en tenala-bo att han sku diska och 27st gillade det.

Livet är ju int vem som gillar vad på Facebook, och jag vet att det är jag själv som lider av mindervärdeskomplex när det gäller mig själv, och tycker jag alltid skall göra nåt bättre.
Men, alla, i hela jävla världen, vet, att Stanford,Yale och Harvard är dom svåraste Universiteten ever, kan man då kanske inte inse att jag ha jobbat hårt, inte bara tycka att ”där ser man, show off, och pappas pengar”.

Iallafall.
Min blogg idag skulle inte handla om Stanford. Im just saying. be happy for me anyone?

Sen, tillbaks till där vi började, så känner jag att jag inte kan gnälla, stackars lilla rika flicka liksom.
Jag har, gjort mig av med massvis av saker iår, för att det har fått mig att må dåligt.
Exhibit A:
Min speedy 35.
Som jag drömde om, längtade efter, och ville ha mer än vad jag ville leva.
Turns out, jag har fått mera skit för att jag ägt den, än vad den gjord mig lycklig.
Så jag sålde den, så den kan göra nån annan lycklig, för 150€

Exhibit B:
Min ”Garderob”
Yes, jag är en själverkännd shopaholic, men har int riktit insett hur bad det är.
Jag har säkert sålt, 50 plagg på syrransgarderob , oanvända och 100 gånger billigare än vad jag köpte dom för.
Och fortfarande, är min garderob en ständig påminnelse över hur egoistisk jag ibland e.
Idag, Ikväll, bestämde jag mig för att räkna ihop vad jag har betalat för att vara en materialist på de kläder, skor, väskor och smink jag använder för tillfället och som är köpta within 12 månader.
Här är resultatet, som ha fått mej att må lite mera skit.
Kläder: £7200
Väskor (3st): £1100
Skor: £900
Smycken: £400
Smink: £1800

Grattis Ida.
Sååå jag ska nu börja bete mig.
Sanna mina ord.
Fortsättning följer.