Tänk vad dagarna, veckorna och månaderna kan gå fort… Just nu ligger jag i soffan hos mina föräldrar i Grums och kände ett sånt fruktansvärt sug efter att skriva av mig. Igår kom jag tillbaka till Sverige efter nästan 4 månader i England. Dessa månader har troligtvis varit mina hittills viktigaste månader i livet. Jag har utvecklats så mycket som människa, lärt mig saker om mig själv, testat nya saker, träffat nya människor och utforskat nya platser. Den Ida som kom tillbaka är inte den Ida som åkte.
Det var med ett mycket tungt hjärta jag lämnade Manchester, precis när det började kännas som hemma… Det är konstigt hur lätt det är att börja älska något. De människor jag träffat i Manchester är nog några av de finaste människorna jag har mött. Människor från världen över, från olika kulturer, olika bakgrund men med samma varma hjärta. Vad mycket vi har upplevt tillsammans. Hur mycket skratt, glädje, tårar, ilska och kärlek vi har delat. Vilka minnen! Alla nya platser har jag sett med er…. Edinburgh, Peak District, Liverpool, Leeds, York, Dublin. Hur lycklig jag är att jag fått lära känna er alla. Detta livet man har levt, det har varit overkligt. Varje dag jag har vaknat så har livet känts spännande, pirrigt. Man visste aldrig vad som väntade sig, vad man skulle ha privilegiet att uppleva just den dagen. Det är svårt att föreställa sig att livet kommer inte se ut så igen. Inte där med dem. Även om jag är lycklig över att jag är tillbaka. Jätteglad över att träffa min fantastiska familj, att krama dem och ge dem alla kärlek jag någonsin kan så känner jag en viss tomhet.. För nu är det över. Mitt förberedande och mitt 4 månder långa äventyr är nu över.
Jag satt och packade upp min väska förut och pappa kollade på mig i hallen och sa ”Jadu Ida… Du lever verkligen i en kappsäck du”. Ja det gör jag och har gjort i många år. Men jag är inte ledsen över det, jag bryr mig inte om allt flängande, jag bryr mig inte om att aldrig ha pengar över, jag bryr mig inte över att hela mitt liv är nerpackat i flyttlådor… Detta äventyr har varit fantastiskt och får jag en chans att göra om det skulle jag inte tveka en sekund. Säkert har aldrig varit något för mig.
England, Manchester och alla fantastiska människor – det är inte ett hejdå det är ett ”vi ses!”.