Ni vet hur det är när man passerar 20 (iallafall i Grums och andra småorter skall tilläggas, kanske 25-30 på andra ställen) & både Facebook, Instagram samt all din vakna tid handlar om vad alla får bebisar hit och dit. Missförstå mig inte, kul för er, det är verkligen jättekul när folk får barn. Men för att få barn så behöver har man oftast, inte alltid, men oftast en partner så vi kan börja där. För det som händer först är ju att alla börjar flytta ihop, förlova sig & vissa kanske till och med gifter sig & det är ju såklart också jättejättekul! Kärlek är ju det härligaste som finns ju!
Med detta kommer också funderingar på sånna som mig, som inte fått det än. Nu tänker ni, men lilla Ida du är ju bara 23.. Ja det är jag ju faktiskt. Ändå så är partner-barn-frågan den allra populäraste frågan man kan ställa mig. Det är till exempel ingen som frågar mig vad mitt favoritband heter för att partner-barn-frågan känns helt enkelt mer lämplig för min ålder (det är One Direction om någon ändå undrar).
När jag säger att jag är singel så brukar jag få höra ”men det kommer!” eller ”det finns någon för alla så du kommer hitta någon du med”. Det här är ju förstås ett stort missförstånd. Det kommer ju inte bara komma någon som vill ha mig, gifta sig med mig & skaffa barn med mig & allt det där. Jag måste vilja allt det där… Och det vill jag ju inte. Jag vill inte ens ha en krukväxt för det kräver för mycket ansvar helt enkelt. Det gör partners & bebisar också, det räcker inte ens med att vattna dem varje dag.
Nu har vi iallafall det utrett. Det känns ju bra.