Välkommen till Idas ventil. Här skriver jag saker som jag berättar för alla, hela tiden. Men på riktigt. I och med att jag bor i Grums nu så är jag mer uttråkad än jag brukar. Det är iofs kanske inte helt sant eftersom jag var uttråkad i Göteborg också. Men det känns som att det är värre än någonsin. Det är ingen fas, jag har nog alltid känt mig lite annorlunda. Jag har alltid känt mig uttråkad och haft otroligt mycket överskottsenergi och jag har alltid varit tvungen att umgås med människor ock befinna mig i sociala sammanhang väldigt ofta.
Som sagt, det har alltid varit så, det som är skillnaden är att alla andra tycks ha ”växt ifrån” fasen där man vill göra saker med människor hela tiden. För mig är det ingen fas, det är min personlighet. Ett drag jag har som troligtvis är mycket jobbigt för alla runtom mig men även för mig. Tänk er att det kryper i kroppen varje gång ni är lediga och inte har något att göra. Den känslan övergår sen i ångest som sedan övergår i nästan depressionsliknande tillstånd. Så här upplever jag det nästan varje dag vid något tillfälle om jag inte är uppbokad med något hela tiden.
För att beskriva ännu mer: när jag är som lyckligast är när jag lägger mig i sängen på kvällen och känner mig riktigt utmattad. En skön utmattning att man känner att wow idag hat jag verkligen tagit vara på dagen. När andra människor klagar över att tiden går för fort och livet rinner iväg så tycker jag tvärtom. Är jag bara 23 år?! Har livet gått så sakta? Visst är det awesome att man troligtvis har många år kvar men vad är grejen med att allt ska gå så långsamt?
Jag vet inte ens vad jag ville säga med det här inlägget. Men man kan ju summera det med: DET GÅR FÖR LPMGSAMT. JAG FÅR PANIK. FÖR ALLMÄNHETENS BÄSTA – SPÄRRA IN MIG.
God natt på er.