Men hej bloggen! Det var så så längesen sist. Hade ambitionen att uppdatera mycket oftare än jag gjort denna sommaren men det har bara inte blivit av. En av anledningarna till detta är att jag faktiskt inte har mått så bra. Jag kan äntligen prata om det nu när jag inte längre står mitt i det och knappt har huvudet över ytan. Det har lugnat sig lite nu. Men denna sommaren har verkligen varit en berg och dalbana som ständigt pendlat mellan eufori och total mörker. Det är inte helt ovanligt att mitt liv ser ut så men denna sommaren har jag också drabbats av något helt nytt, nämligen självhat.
Juni började fint, det var en bra månad. Men i början av juli så gick min älskade mormor bort. Det tog mig hårt. Det var som att det var den droppen som fick bägaren att rinna över och helt plötsligt så blev allt väldigt jobbigt. Saker som inte alls hade med mormor att göra och inte heller hennes dödsfall blev problem.. Saker jag troligtvis gått runt och burit på jättelänge. Men så kom dem, som en jävla vulkan bubblade de upp. Hemska känslor. Jag målade upp en värld som inte fanns. Hur jag såg på min omgivning, mina medmänniskor men framförallt mina närmaste och mig själv förändrades radikalt.
Jag fick för mig att alla hatade mig. Alla. Detta grundas nog mycket i att jag är en ensam person. Jag har inte många kompisar och det har nästan alltid varit så. Men nu helt plötsligt, så såg jag det klart (trodde jag). Det var för att jag var hatad. För att jag var en hemsk person. Sen så började bråken här hemma, i familjen, de hatade mig också. De önskade livet ur mig (trodde jag), deras högsta önskan var ju självklart att jag skulle råka dö av någon naturlig orsak så de slapp mig. Och på min begravning skulle det vara helt tomt. För alla hatar mig. Alla hatar mig för att jag pratar för mycket, jag är bara allmänt jobbig och äcklig och ush…. Vilken hemsk person. Jag hade till och med svårt att se mig själv i spegeln denna period för att jag hatade verklige personen som stirrade tillbaka på mig. Ni tycker säkert att detta låter helt sjukt? Det tycker jag med nu i efterhand. Men det var endast någon vecka sedan jag insåg att detta bara existerade i mitt huvud. Det var inte verkligt.
Jag har aldrig haft dåligt självförtroende, tvärtom har jag nog varit på gränsen till självgod. Men för några veckor sedan försvann det helt. Jag har aldrig tvivlat på mig själv och hatat mig själv på det sättet förr. Jag har fortfarande svårt att hitta en förklaring till varför det blev så. Enligt Google kan det vara någon slags psykos eller nästan schizofrent tillstånd. Men enligt Google så är också hjärntumör det vanligaste svaret på varför man har huvudvärk. Det är egentligen mindre viktigt vad det är, det viktigaste var att det faktiskt var så här.
Men nu har jag försökt plocka ihop bitarna någorlunda. Jag tror att min verklighetssyn nu är närmare den riktiga verkligheten. Men det kommer jag ju aldrig riktigt veta. Detta är något väldigt personligt att dela med sig av. Men jag gör det för att det vore så falskt om jag bara skulle visa de bra bitarna och strunta i de riktigt mörka. De är minst lika äkta och det behövs ingen mer som visar sitt ”perfekta” liv i sociala medier. Hoppas att någon har fått ut något av att läsa detta inlägg om det så är att förstå mina handlingar denna sommaren eller om du känner igen dig.
Ta hand om er!