Okej, måste få prata om en sak som mitt liv har kretsat mycket omkring nu det senaste. Mycket i och med att värmen och sommaren är på väg, och att det kan vara trevligt och roligt att sitta på någon uteservering eller dylikt och dricka ett glas vin – ELLER som igår kväll ha myskväll framför ESC med mina vänner. Men mitt problem handlar om något så basalt som att ta mig hem.
Att ta spårvagn eller buss från någonstans hem till mig ensam sent på kvällen/natten är inte så lätt som det tycks låta. Varje kväll jag ska hitta på något så finner jag alltid en strategi innan för att slippa det: sova hos en vän, se till att ha nog pengar till en taxi, eller som jag den senaste tiden gjort – helt undvikit att åka hem någonstans ifrån senare än 22. Varför? För att jag är så jävla rädd. Jag är så rädd för att bli överfallen av en kille/man/flera män.
Jag tycker att denna rädsla är fullt befogad. Jag har inte blivit våldtagen, misshandlad, rånad eller dylikt. Men jag har varit med om nog mycket för att denna rädsla ska infinna sig varje natt jag ska åka hem. Trots att jag vet att statistiken för överfallsvåldtäkter är liten så är den inte liten nog, det ska vara noll. Jag vet mycket väl att de flesta våldtäkter och övergrepp sker i hemmet eller av någon i närheten. Men detta lugnar ju inte mig det minsta! Det är inte ens möjligt för mig att räkna upp alla gånger som någon man har försökt ragga på mig på bussen, tjatat att få hänga med mig hem, tafsat på mig, skrikit efter mig eller följt efter mig till min port. Och varje gång detta har hänt så har jag tänkt ”Det är nu det händer, det är nu jag blir våldtagen”. Det har inte hänt men det är en sån otrolig obehaglig tanke att tänka. Denna problematik begränsar mig så otroligt mycket.
Det ska verkligen inte behöva vara så här. Man ska inte behöva begränsa sig och sitt liv på grund av att man är rädd när man ska åka hem men detta är den verklighet som många tjejer och kvinnor lever med. Så jag kommer fortsätta att gå med nycklarna mellan mina fingrar, jag kommer fortsätta titta mig över axeln, jag kommer fortsätta låtsas prata i telefonen och berätta var jag är och jag kommer fortsätta att undvika att möta mäns blickar på bussen eller på väg hem och om en man stoppar mig och ska fråga om vägen på kvällen så stannar jag inte – för det är inte värt risken. Detta är så otroligt skevt. Det är så otroligt sorgligt.