Precis kommit hem från en sväng på stan med efterföljande middag. Det är sen sensommar i Göteborg. Blev en av årets sista måltider utomhus. I alla fall utan jacka.
Jag återsåg en person och vän som betytt väldigt mycket för mig under lång tid men som jag tyvärr inte umgåtts med på lång tid. Det var känslomässigt jobbigt när jag insåg hur mycket jag saknat henne. Tårarna kunde inte sluta rinna på vägen hem.
Vi delar mycket. Vi är lika på många sätt och haft mycket kul genom åren. Vi har samma humor och är båda lite halv (eller hel-) galna…
Hon är syster med min hittills största kärlek i livet. När vi bröt upp, sårade jag en stor del av henne. Det gjorde ont, fruktansvärt ont.
Det har gått flera år, trots det kan jag känna en sorg att det inte blev han och jag. Han är den enda person jag har älskat innerligt och en del av mig kommer alltid att älska honom. Han är en av de finaste människorna jag känner och det är en ynnest att jag fick vara en del av hans liv under så många år. Det var inte meningen att vi skulle gå igenom livet och bli gamla tillsammans. En av de jobbigaste insikterna jag någonsin fått. Det finns en annan mening för oss. En annan framtid än den som var utstakad.
Den som fångar hans hjärta är lyckligt lottad. You go girls!!
Han finns fortfarande kvar i mitt liv. Nu är hans syster tillbaka. Något jag är väldigt väldigt glad för och ser som en av mina största belöningar!! <3
Livets stora gåta är fasen älska, glömma och förlåta!!
