Jag bär fortfarande en sorg inom mig. En sorg jag inte kommer vidare med. Jag vet hur jag ska ta mig ur den. Jag tror inte jag har kommit till acceptans ännu. Ibland faller jag tlll och med tillbaka i förnekelse igen. Det är stundvis jäkligt jobbigt.
För ett och ett halvt år sedan, samma tid när jag mådde som sämst, råkade min älskade pappa ut för en cykelolycka. Trots att han hade hjälm fick huvudet en rejäl smäll. Han blev liggande medvetslös i över två månader. Två månader av ovisshet om han någonsin skulle vakna igen.
Jag är pappas flicka, fullt ut. Har alltid varit. Jag blir ledsen bara jag tänker på den dagen när jag fick samtalet från min bror som berättade vad som hänt. Det går inte att beskriva den chocken. Inte ens när jag kommer in på sjukhuset och ser alla slangar förstå jag. Jag ville inte förstå. Jag orkade inte se honom, jag orkade inte vara med honom, jag orkade inte se min kära mamma lida. Det var vedervärdigt. Jag bär fortfarande på dåligt samvete för den tiden. Jag har lärt mig leva med det och jag har förståelse för varför jag reagerade som jag gjorde. Det gör det lättare.
Pappa är ett mirakel. Han är den största kämpe jag känner. Min envishet ligger i lä, i jämförelse med hans. Han lever. Inte med samma förutsättningar som förut, men han finns i våra liv. Jag är tacksam över det. Djupt tacksam. Han har fått ett liv till, en ny chans. Han har accepterat läget. I alla fall stora delar av tiden. Jag jobbar fortfarande med att göra det.
Pappa, du är min hjälte <3!
