Vart är du på väg, och vill du dit?

Uppe med den jäkla tuppen idag igen. Tror det är en gammal yrkesskada från simtiden. Jag kan INTE sova på morgnarna. Om jag mot förmodan skulle göra det någon gång får jag nästan dåligt samvete. Jag gillar morgnarna. Halvligger i soffan å dricker en god Java (Tack brorsan för fina bönorna!)

 

Ser fram emot veckan som kommer. Söndagsångest excisterar inte i min värld just nu. Jag jobbar med det roligast jag vet, med människor som inspirerar mig och som jag tycker mycket om. Jag får själv möjligheten att inspirera människor, vilket i sig är en otrolig förmån. Känslan att kunna ge tillbaka till andra människor är obetalbar. Det är en sjuk befrielse. Tidigare var det inte viktigt för mig med glädjen i jobbet. Då styrdes jag av prestige, titlar och resultat. Det var inte sunt någonstans. Det värsta av allt var att jag inte såg det. Nu gör jag det. 

 

När jag tog mig ur skiten tog jag ett löfte till mig själv att följa mitt hjärta och göra saker jag själv vill. Inte vad jag tror andra förväntar sig av mig eller bara för prestationen i sig.

Jag kommer alltid vara en prestationsprinsessa med ett jäkla driv. Det är min personlighet liksom. Det är en styrka så länge det inte går till överdrift. Då blir det en svaghet. 

Det tog en stund innan jag accepterade att jag inte kan förändra det faktum. Jag hade en diskussion med min terapeut om just jobbdelen. Hon frågade mig vid tillfälle vad jag ville göra. Jag svarade att att min dröm var att sitta i kassan på ICA, ingen press, inga krav och bara vara så härligt nöjd. Jag kan ärligt vara avundsjuk på de människorna som inte sätter någon press på sig själva och ändå bara är just nöjda.

Den illusionen dödades direkt av min terapeut. Hon stängde den dörren och och fick mig att inse att jag är den jag är med den personligheten jag har. Jag hade sett just det personlighetsdraget som en svaghet. Idag, när jag kan balansera upp den prestationsdrivna sidan med annat, är det en av mina absoluta största styrkor.

 

I våras när jag satt på ett tåg till Stockholm läste jag en bok som jag hade tagit i min brors bokhylla. Boken ”Vart är du på väg, och vill du dit?” är skriven av en av landets största inspiratörer och föreläsare, Christer Olsson. Vid den tidpunkten visste jag inte så mycket mer om Christer än att han hade ett namn inom föreläsningssfären. Samma sfär jag befunnit mig i, då jag varit ute och föreläst en hel del senaste åren.

Jag har haft svårt för självhjälpsböcker och har med tanke på de erfarenheter jag varit väldigt kritisk. Christers bok och hans förhållningssätt till livet gick rakt in i hjärtat på mig. Hans historia är inte ett dugg lik min men trots det hade vi kommit fram till samma synsätt. Det fascinerade mig och gjorde att jag blev nyfiken på att veta mer.

Jag gjorde något jag aldrig gjort innan. Jag skrev ett mail till Christer. Ett mail som var rakt och ärligt. Jag fick svar nästan direkt.

Vi träffades och det klickade direkt mellan oss. Det visade sig dessutom att han anställt en tjej som jag tidigare träffat under en föreläsning jag höll på Västsvenska handelskammaren. En tjej som jag alltid tycket om. En diskussion om samarbete dök tidigt upp och min magkänsla under hela den processen som uppstod var oförskämt bra. Vi tog tid på oss. Jag ville veta mera och vara säker på att jag tog rätt beslut, att jag följde mitt hjärta.

Jag hade vid den tidpunkten fått många förfrågningar om föreläsningar men kände mig inte säker på hur jag skulle approacha det. Jag var rädd för att stå och tjata ut mig själv och min livshistoria. Jag vill mer. Jag vill konservera och paketera mina erfarenheter på lång sikt. Hos Christer och i hans bolag Utvecklingspoolen har jag hittat rätt. Jag har förmånen att komma ut och inspirera och föreläsa men också att utvecklas som människa. 

Den 26:e oktober kommer jag och Christer att hålla en gemensam föreläsning i Göteborg. Hör av er om ni vill komma och lyssna. Det kommer bli en riktigt bra kväll.

Gå gärna in och läs mer om Christer och utvecklingspoolen här. www.utvecklingspoolen.se