2013-10-24

Jag vaknade upp häromdagen med andnöd. Min själ hade under natten mognat ikapp med kroppens organ och jag kände knappt igen mig själv längre. Vem var jag och vad hade jag åstadkommit här i livet? Jag grät av frustration. Jag var tvungen att sitta ner i några dagar och anteckna då och då vad jag har gjort, umgås med gamla vänner som kunde påminna mig om vem jag ”är” och jag bläddrade fram bilder från dåtiden. Det var det viktiaste jag gjort på länge. Det kändes som om jag var på nytt född. Äntligen är jag där jag behöver vara i livet. Äntligen kan jag ge mig själv en klapp på axeln och se att jag upfyllt det mesta jag velat här i livet. Jag har det mesta jag drömt om. Jag har fyllt min insida med vackra saker och planterat de utåt. Vad mer kan jag önska mig?