Det regnar, och jag trevar mig fram genom folkmassan för att komma fram till samlingsplatsen Victoria och där står du. Jag blir helt överväldigad, jag har precis dragit mig loss från ett långdraget tjafs och är inte på humör men du får mig att le. Vi har det roligt, nästan som om vi känt varandra i evigheter. Jag åker hem efter ett tag och jag börjar känna mig konstig i magen? Hade den där kvinnan rätt? Hon som för några månader sen sa att någon som du skulle träffa mig under Januari månad. Den dagen var 31 Januari, jag som nästan hade slutat hoppas?
Sen jag kom hem från London har jag låst in mig själv för det mesta och försökt samla mina tankar. Försökt samla ihop all min kraft och fokusera på rätt saker. Att jag blev sjuk i London gjorde inte saken bättre, jag kan sova i timmar utan att känna mig utvilad. De första dagarna i Sverige fick mig att känna mig statslös. Som om jag inte hörde hemma här? Att flytta utomlands och lämna allt bakom mig var rätt beslut. Men ju mer dagarna går desto mer känner jag att jag hör hemma i Sverige. Att Sverige är min plattform för all framtid men att jag då väljer att resa ofta och mycket.
Varför London? Ett jag kan språkigt (skapligt iaf..) Människorna är vänliga, respektfulla och hjälpsamma där. Det finns större möjlligheter utomlands och man känner sig inte ”annorlunda” för att man har ett ”annorlunda” utseende eller namn.
Vart man än går så ser man sitt eget folk ha det bra och man ser möjligheter överallt. Öppen sinnade människor som ser olikheter som möjligheter. Där finns det vetskap om att ”annorlunda” alltid har en köpkraft och ofta en väldigt stark sådan.