Sorgearbetet går i vågor. Var hysterisk i två dagar. Började le igen efter att jag såg hans dotter. Bröt ihop imorse när jag försökte nå min brors nya jobb och meddela de om att han gått bort. Vet ni vad de svarar? Vi måste veta vilken avdelning han jobbar på för att vi ska kunna leverera dödsbeskedet. Är det här på riktigt tänkte jag? Är personen så lat att hon lägger över ansvaret på den avlidnes familj? Usch det var hemskt. Kände mig maktlös. Idag började vi prata minnen. Vi pratade om all bus vi gjorde ihop som syskon och med vänner. Chocken hos min pappa, min bror och min syster släppte idag. De grät och bröt ihop. Men efteråt kunde vi skratta åt minnen vi hade ihop. Vi satt alla på pappas och mammas säng och bara pratade och tittade upp mot himlen och log mot honom. Vår skyddsängel. Vi träffade även hans vänner som vi inte kände. De delade med oss om information som vi inte kände till. Positivt och Jag blev glad över att han berättat om mig om hur nära vi kom varandra. Jag och han var verkligen katt och råtta när vi var yngre. Och senare blev vi bästa vänner. När det var försent. Han var inte vår för alltid. Men jag är glad att jag inte gjort honom något ont. Att han kan se på mig där uppe och le varje gång han ser mig. Jag ska ta hand om din dotter tills döden skiljer oss åt. Hon var det mest dyrbara hos dig. Världens finaste pappa är du, vår lilla ängel.