Feelings.

Senaste tre dagarna har jag haft världens huvudvärk. Tror att det är väderförväxlingen som spökar. Sen så händer det väldigt mycket i mitt privata och offentliga liv. Och mycket förändringar. Positiva förändringar.

Jag hittade en Önskeburk jag hade hemma. En burk som jag la i en hel hög med lappar. På varje lapp stod det en önskan på. Jag fick gåshud när jag upptäckte att jag uppfyllt många av önskningarna. En utav önskningarna var att jag och mina syskon skulle komma närmare varandra och det gjorde vi. Och en utav mina syskon kom mig som närmast men sen så försvann han. Idag såg jag en kille som såg ut som min bror i närområdets matbutik, jag stod i kön för att lämna lite postpaket och jag kunde inte slita blicken från den här killen. Jag trodde att han kommit tillbaka, att allt var fejk och att hon stod där. Att han hade kommit tillbaka igen. Älskade bror. Jag har inte lagt i bilder i min berlock på honom och hans dotter. Jag kan inte se på hans bilder längre. Jag har stängt av. Men igår fick jag sån panikångest när jag mindes att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag stod i en fastighet där utgången var långt ifrån mig och jag kände att jag behövde luft snabbt. Jag hade så ont i hjärtat och det kändes som om jag fick andnöd. Jag tror att jag har begravt alla känslor inom mig så pass mycket att jag utåt sätt inte känner något alls. Känner mig levande död. Stark men utan känslor? Men igår insåg jag  att jag inte alls är ”OK”. Jag är rädd för vad som kan hända framöver med mig, när alla känslor som ligger begravda kommer ut på en gång.

Hur hanterar man någons bortgång? Finns det ett regelverk för det?

För ett tag sen läste jag bloggar där bloggarna förlorat en partner eller ett barn. Allt för att känna en samhörighet. Idag kan jag inte göra det. Vill inte känna eller tänka. Folk undrar hur jag kan gå på konserter eller skratta med mina vänner. Men de ser inte när jag sitter där alldeles tom i blicken med tårar som rinner för min kind som jag snabbt torkar bort. Och ler som om inget har hänt. Allt för att inte vara ensam med mina tankar. Jag uppehåller mig med nya projekt och livsförändringar för att inte få tid över till att scrolla igenom hundra bilder på honom i luren och gråta. Ibland vill jag skrika högt vart jag än är när jag inser att han är borta på riktigt för all framtid. Jag och mina syskon reagerar rätt likadant. Vi uppskattar varandra och livet mer. Det här har stärkt oss och banden mellan oss. Men relationen med min bror Musse kommer jag aldrig ha igen. Vi insåg att våra tidigare catfights var för att vi var rätt lika, men ingen kommer förstå oss så som vi förstod varandra.

Älskar dig vår ängel