En bit av stål

Vid lunchtid kom en fin vän Dillo hem till mig och hon fick mig att börja ta tag i saker och ting. Som att ringa viktiga samtal, svara på mejlen och att försöka ta tag i vardagen. Jag har försenade deadlines på min strupe och stressen inför det gör mig ännu mer bedövad. Jag känner ingenting jag är totalt avtrubbad. Dillo försökte få i mig lite mat.. Tanken var att hon bara skulle laga broccolisoppa det slutade med att hon serverade en buffé. Sen hon fick hon se mig skratta, fälla tårar och prata av mig.. Jag kanske nämnde samma grej 3 gr. Men hon satt tålmodigt där och bar var. Exakt det jag behöver. Någon som bara är när jag är befinner mig i den här situationen. Vänner som finns där för en när man är i sorg, är de vänner man ska ha som prio 1. Det finns vänner som inte ens beklagat sorgen och för mig är de inga människor jag ens vill se åt. De betyder ingenting. De är som luft för mig.

Just nu så vill jag ha så mycket kärlek och bekräftelse att jag skulle även kunna krama om en sten och kräva att jag får det jag behöver utav den. Sörjer man så kan man inte riktigt tänka klart och det vet vissa människor som tex vissa män som hör av sig för att de vet att jag just nu skulle kunna kräva kärlek från en sten. Och de försöker komma åt mig just nu när jag är mitt i en sorgeperiod. För att de vet att det finns en chans att de kan få det de vill ha utifrån mig. Och att det finns en liten chans att jag ger med mig. Men jag är 30 år och kan hantera mina känslor och mina handlingar. Jag håller mig till de som vill mig väl. Som älskar mig och vill vara där för mig i glädje och i sorg.

Sen finns det folk som försöker sparka på en ner man ligger ner. Och de skrattar jag åt och biter min tunga för att inte blotta dessa personers identitet offentligt. Man är inte hemlig på nätet, det vet vi alla. Så man borde kanske tänka sig för en eller två gånger innan man spyr galla på en offentlig person offentligt när någon är i sorg. För den här personen ni sparkar på är i ett läge där hämnd, ilska och sorg kan förgöra en person. Det är en kombination som kan ge folk men för livet.

Är man i sorg så har man upplevt det värsta som finns så ingenting annat kan beröra en på samma sätt igen. Allt blir så världsligt på något sätt. Det där lilla tjafset man hade med en vän, en kille man kanske var sur på? En irriterande kollega? Eller en jobbig chef. Ingenting upprör en längre. Man blir immun mot små gnabb. Det känns som om en råtta försöker tugga på en men man sitter där och är bedövad. Man känner ingenting. Ingenting påverkar en längre.

Jag fick ett samtal under eftermiddagen att idag är det dags att rensa dödsboet. Ordet dödsbo är så omänskligt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. ”Dödsbo” som om han inte var en människa utan var levande död från den dagen man föddes. Tydligen så är man det, levande död.

Musses exfru Sara är förmyndare till Amilia, min brors fina dotter som fyller fyra om ca en månad. Det är hon som ärver honom och det är hennes tillgångar som ska säkras.

Jag vågade inte först gå dit jag såg det värsta framför mig. och efter bårhuset och begravningen.. så visste jag inte om mitt psyke skulle klara av att vara med när de rensar dödsboet. Jag kom 30 min försent men det var bra att jag gick. Att jag var ett stöd för min familj som mitt i sin sorg fick sitta och rensa bland hans grejer. Det enda jag fick hem var en bit stål. Hans grejer var borta? Hans halsband, ringar som han alltid bar.. Alla klockor han hade.. Halsdukar.. Hans iPhone.. Polisen hade ju bytt lås på dörren..Så ingen kan ha gått in och tagit något innan. Vi förstod ingenting. Vi hoppas att det ligger kvar något hos polisen. För vi vill bära något som var hans. Det enda som jag har nu från honom var min silver berlock och en bricka.

Jag klarade inte av att vara inne i hans hem länge.. Mamma grät och städade.. Pappa och Musses bästa vän kastade soporna och möblerna. Jag packade ner Amilias kläder och lite av Musses kläder i kartongen. Hon skulle få något som hon kunde spara i all evighet. Så hon kunde känna hans doft i plaggen varje gång hon var ledsen. Hon säger god natt till honom varje kväll och hon får ont i magen. Vår hjärta. Det kändes som om vi hade förlorat två personer den dagen. Både min bror och hans dotter en dubbelsorg.
Efteråt pratade vi minnen med hans bästa vän och vi fick reda på saker som öppnade upp våra ögon lite extra. Vad det är går jag in på senare.. Det är lite för tidigt för det just nu.

Vet ni vad jag tänkte under tiden vi rensade hans hem? Jag tänkte på att vi inte har någon integritet när vi dör. Vår privata mobil blir allas (nu var hans lur borta men den kanske är kvar hos polisen) våra underkläder kommer ligga huller om buller i hallen bland strumpor och produkter. Våra privata brev kommer ligga öppet så vem som helst kan läsa. Datorn. Allt som är vårt privataste blir plötsligt offentligt. Våra bankkort ALLT. Det enda som faktiskt betyder något är vad vi lämnar efter oss här i livet.

Det enda jag har av honom just nu här hemma är min silver berlock som jag ska ha hans bild i och hans dotters bild som han ville och denna bricka. En bit av stål.