Hey babes sorry att jag inte bloggat ordentligt under December månad. Efter allt som min familj har gått igenom så har jag och min lillebror dragit det tunga lasset. Min lillebror bor ju hemma hos föräldrarna så han får vara den som tröstar efter att han jobbar 24/7 för att inte tänka på det som hänt. Min syster flyttade tillbaka till England med Niso, sin dotter. Musse är borta och hans dotter har vi inte sett sedan den veckan då han försvann helt och hållet. Så det är typ ingen kvar runt matbordet när familjen samlas. 4 personer POFF gone.. Klarar inte ens av att gå dit längre. Min mamma gråter hela tiden och tittar på hans bilder och pappa ser ut som om att han ska få hjärtinfarkt vilken sekund som helst. Min lillebror tröstar, jag tröstar när jag är där och det slutar med att han går och lägger sig med sina kläder på. Han mår riktigt dåligt. Men han pratar inte och det skrämmer mig. Han håller allt inom sig för att vara stark för mina föräldrars skull. Men vem ska trösta honom? Jag försöker nå ut till honom. Men han ber mig att ta hand om mig själv och han lovar mig att han kommer ta hand om sig själv. Men på nyårsafton var han så ledsen att jag knappt han se de första fyrverkerierna som smällde vid tolvslaget i stan, efter en fin middag hos en vän Sara (middagen innan dess ska vi inte ens tala om). Jag hade precis satt min fot på Clarion Hotel för att titta på fyrverkerierna på takterassen när mamma hör av sig och ber mig prata med Bilal för att han är ledsen. Jag går ut, utan att säga hej då till någon och hoppar i en Taxi.
Innan dess har jag inte kunnat vara ensam. Så fort jag är ensam så gråter jag 24/7. Så det har inneburit att jag inte riktigt tänkt klart i alla lägen. Om jag kommer ångra mig senare när jag väl vaknat upp ur den här dimman? Kanske.. Eller så var det exakt vad jag behövde.
Igår var på bio. Såg den nya Hunger games filmen, Mockingjay. Grät på tåget på väg till bion. Smsade min bror att jag är ledsen att jag inte kan vara ett stöd till honom just nu. Att jag ville att han skulle veta att jag allt beskyddat honom. Men att jag just nu inte kan finnas där för honom. Jag finns inte ens för mig själv. Alla mina gränser är utsuddade och jag vet inte längre vad som är rätt eller fel. Känns som om jag hoppat bakåt i tiden och upplever allt en gång till. Den här gången undrar jag om den här sorgen någonsin kommer gå bort? Hur länge ska man må så här? Jag grät mig igenom hela filmen. Den började 21:30 och slutade 23:30. Så ni kan tänka er? Men tårarna slutade inte att rinna ner för mina kinder, och i mitt grepp låg berlocken. Höll hårt om den genom hela filmen. Mitt sällskap märkte ingenting..Och jag ville inte heller att det skulle märkas. När tårarna tyst rann ner för mina kinder. Vill inte att någon ska tycka synd om mig. Vill inte känna mig svag inför andra. Om det är något jag avskyr så är det svaghet.
Hej Iman!
I fredags var första gången jag stötte på någon ur din familj efter Mustafas bortgång. Din underbara mamma och bror stod nere på gatan och jag kunde bara krama henne för vad säger man till en mor som förlorat sitt barn!? ”Jag beklagar sorgen” låter så jävla fjantigt i den stunden. Pratade lite med Bilal och hoppas från djupet av mitt hjärta att er familj tar er igenom det tragiska som hänt och en vacker dag kan börja leva som ”vanligt” igen. Lämnade de med en klump i halsen och lite längre bort såg jag din pappa på andra sidan gatan och jag vinkade och han vinkade tillbaka och log mot mig. Jag tror aldrig jag har sett han le innan. Klumpen i halsen växte och när jag väl satte mig på tvärbanan så brast det, tårarna föll ner fast jag kämpade emot.
Vi fick höra om hans bortgång kvällen innan begravningen och ingen av oss förstod. Speciellt inte jag som va säker på att jag hade sett han på gården från långt håll under veckan. Insåg i efterhand att det måste ha varit Bilal :/ Jag är jätte ledsen över att jag missade begravningen (fick inte ledigt från jobbet) men Mamma fick representera familjen. Vi båda har gråtit och sörjt han tillsammans, hon sörjde som om det vore hennes egen son! Han va en så fin människa, alltid lika glad och pratglad. Amilia var hans bästa samtalsämne 🙂 Jag är glad över att det är hans fina personlighet vi kommer att minnas av han!
Man slutar aldrig sörja någon man älskat på riktigt. Ett år har gått sedan min morfar gick bort och jag gråter fortfarande vare gång jag tänker på han. Det är viktigt att du låter dig själv och din familj sörja på sitt egna sätt. Alla är vi olika och vissa vill bara gråta och släppa ut allt medan vissa inte pratar om det alls!
Du har en jätte fin familj, kom ihåg de. Ta hand om varandra för att familjen är det viktigaste du har <3
/din gamla granne
Tack Habibi, vill inte att du är ledsen, be för honom. KRAM
Hej Iman,
Först måste jag säga att jag diggar din blogg en massa plus även det att du är så ärlig, får hela bloggen mer välkomnande! Ledsen att det är så tungt hemma, va stark! Jag hejar på dig 🙂
Men efter regn kommer solsken, kämpa och va stark.. Göm inte dina tårar för vännerna – blir bara jobbigare i längden. Plus ärlighet varar längt, hade jag varit din vän hade jag blivit jätte glad om du vågade prata om det. Är vännerna idioter (ursäkta..) så prata öppet om det hemma. Alltid bäst att prata och spekulera 😉
Jag vet inte varför jag känner att du inte redan skulle veta detta.. Kände mest för att visa lite stöd! 🙂
Ta hand om dig och njut njut njut av det lilla fina i livet!
Och ha ett super fortsatt år av glädje 🙂
Kram Louise.
Aw så fin du är <3 Det stämmer det du säger 🙂 Hoppas även 2015 rockar ditt liv med så mycket kärlek och lycka!