Photo: Rodeo Christian Gustavsson
Det här utdraget är skriven ur en PMDS bubbla
Hur ofta har vi inte att vi vågade säga vad vi egentligen tyckte och tänkte? Som känsidar, skribenter som tjänar mångmiljonbelopp på att de faktiskt vågar säga det som många utav oss tänker på? Varför har det blivit unikt att våga tänka högt? Varför följer vi hellre den mainstreama vägen.. än att våga säga vad vi tycker och tänker?
Jag har tonat ner mig i bloggen och i verkligheten så pass mycket så att jag knappt känner igen mig själv. Jag bläddrar bland mina inlägg och känner total avsmak. Min blogg visar på ett lycklig liv, bortsett händelsen den 8 December 2014. Ett fint liv under rampljuset.
Men det är en ren och skär lögn. Det är som en fin plastduk över ett slitet bord. Jag är tacksam för att jag är där jag vill vara idag när det gäller min karriär. Det jag drömde om när jag levde i ett mörker. Jag levde i min låtsas värld som blev till verklighet. Men när drömmen besannades kom skuggan i kapp mig. Och skuggan väntade på att äntligen få tillhöra mig för alltid. Det där påklistrande leendet försvann och plötsligt kom mitt inre monster fram på ytan och gjorde mig blek, asocial och rädd.
Sanningen om hur det är att födas i något som är så hemskt.Växa upp i något som inte fört med sig något gott eller jo ett eller annat minne som jag kan ta med mig från barndomen som något fint. Som något jag faktiskt vill minans och berätta för mina barn och barnbarn. Men det mörka hade ett pris, det fick mig att bli rädd för att få barn, att älska och att få bli älskad på riktigt. Hur ska man älska det trygga när man inte känner igen det? Jag kvävs av tanken när jag hör ordet kärlek. Idag vet jag att det är självförakt. Orden jag älskar dig är svåra för mig att formulera.
Ord som ödmjukhet, kärlek och respekt är främmande för mig då jag inte fått uppleva det. Den där sagostunden eller den där kramen som barn. Det finns inte i min värld. Det tog mig år att inte känna mig obekväm med kramar eller den där handen på axeln. Beröring omringade mig nämligen ständigt av obehag. Men mitt påklistrade leende och min mystik bidrog till att folk drogs till mig. Jag var svår att få grepp om. Det gjorde mig ännu mer intressant. Men det som låg till grund för mitt flyktiga beteende var att jag inte hade kunskap om hur ett fungerande förhållande såg ut. Vilket ledde till att jag aldrig riktigt vågade tro att vi var menade för varandra. Jag har med andra ord ännu inte lärt mig att tända på känslomässig trygghet. Kanske litar jag inte på mina egna känslor? Kanske skyller jag på min uppväxt? Det jag dock vet är att jag verkar ha en naturlig instinkt för hur man beter sig för att kärleken ska växa.
Jag drogs ofta till dramatiken i vad jag trodde var kärlek. Det enda som jag kände igen och som inte fick mig att bli uttråkad. Att få ett avvisande tog jag personligt och det visste destruktiva människor om, för att de var likadana själva. Ignorans lockar personer som är nämligen vana med att folk flockas kring de. Det bidrog ofta till att jag valde fel, antingen var de för trista eller för dramatiska. Det normala var för lame helt enkelt. Så tomheten efter dramatiken var väldigt påtaglig, mer än vad saknaden efter personerna kunde vara. Varje sorg och besvikelse shoppade jag därefter under mattan av rädsla för att jag skulle falla och aldrig ta mig upp. Idag skriver jag av mig. Skriver öppna brev som jag läser för mig själv tills jag blir uttråkad av min egen smärta. Sedan bränner jag upp breven och lägger ifrån mig de konstgjorda minnena. Inget utav de var ju på riktigt? Inget av det var ju kärlek. Hur kan man älska någon eller något när man inte älskar sig själv lika mycket eller värderar sig själv lika högt?
-”Jag har rensat mycket dåligt i mitt liv, vissa nätter vaknade jag av att jag grät..”-
Kärlek från föräldrarna kom i gåvor och i pengar. För de hade själva inte fått uppleva just det kärlek. Olika känslomässiga uttryck som empati, respekt, kärlek och ödmjukhet fanns inte i min värld. Det fick jag lära mig på egen hand.
– ”Som när man lär sig att köra i Bombay och sedan ska ut på svenska gator, ja ni fattar.”-
Rädslan för att visa sårbarhet sluter mig. Jag är rädd för att bli avvisad. Jag vill att man lär ut känslomässig hälsa i skolan för att det finns många där ute som behöver verktygen för att kunna få kontakt med sina känslor och få lära sig att hantera de.
-”Jag var som en stark, ståtlig isstaty som sakta men säkert smälte.”-
Vem är jag? Är en fråga jag ställt mig själv sedan jag var 25 år. Och idag är jag 30 år och jag vet fortfarande inte vem jag är. Jag känner mig stark men tom. Jag har i år varit tvungen att gå igenom mig själv. Och frågat mig själv om jag tycker jag är värdefull? Duktig? På rätt spår?.. Jag gick igenom en ångestförtätad dimma men jag blir helare, bit för bit. Det kunde hända att jag gick igenom min garderob för att försöka få grepp om vem jag är?
Inget i mitt liv blev exakt som jag har tänkt mig, men jag intalade mig själv att ska gå bra och det blev bra. Men jag insåg att jag förlorade mig själv genom att ständigt jaga efter bekräftelse utav andra människor, en del utav min bransch. Att det ska gilla mig, tycka att jag är duktig. Istället för att få bekräftelsen från mig själv. En annan sak jag även lärt mig är att inte ta livet på för mycket allvar. Lägg på ett humorfilter.
-”Nu planerar jag en Comeback”-
Fortsättningen följer / Iman Aldebe