Kärlek något vi alla letar efter dagligen på något sätt, från en partner, en vän eller en familjemedlem. Bekräftelse är något vi också dagligen letar efter kanske från en partner, en vän eller en familjemedlem eller från sin chef eller sin arbetskollega? Från kassörskan på Hemköp som alltid är bitchig mot just dig. Kärlek, bekräftelse och uppmärksamhet är något som vi inte kan leva utan, hela tiden. Någon gång i livet kommer vi att vilja bli sedda, få vårt hjärta att dunka lite extra hårt mot någon och få bekräftelse av sin om omgivning.
Alla har vi vart en tonåring som törstar efter att ständigt höras och bli sedd. Men vad händer när man jagar något som man aldrig kommer få? Kärlek, bekräftelse och uppmärksamhet av någon man håller kär eller tex en familjemedlem som tex mor eller far eller både och? Och om man inte känner att man får det av sin chef på arbetsplatsen?
– När hemmaplan är en röra och arbetsplatsen är en röra, vad gör man då?
En vän till mig har ingen kontakt med sin familj för att dem aldrig har gett henne den kärlek, uppmärksamhet och bekräftelse hon förtjänar istället har de varit ett hinder i hennes liv och gjort allt för att förstöra för henne. Fast det är hon som dragit den större lassen och försörjt större delen av familjen. Tagit lån i sitt namn för att köpa en villa åt sin mamma som aldrig säger tack, sett till att syskonen hamnar på bra skolor och har pengar i fickorna. Pappan är miljonär och har gift om sig och har startat en ny familj. När hon gifte sig var hennes mamma arg på henne under bröllopet för att vem ska försörja henne på samma sätt nu och för att hennes exman var där med sin nya fru. Och min väns pappa gav henne i present ett gammalt litet guldhalsband som hon tidigare sett på hans fru. Ändå har hon klarat sig och gift sig och fått barn och har en fulländad karriär. Hon har uppfyllt den Svenska drömmen trots alla motgångar. På arbetsplatser har hon chefer som gör allt för att trycka ner henne.
– ”Måste du komma med ideér kan inte du bara sitta tyst och göra ditt jobb, det är det jag anställt dig för.”
Den här gången fick min kompis nog. När ska hon någonsin bli uppskattad för den hon är och för det hon gör?
En annan vän som dragit sig upp ur dåliga familjeförhållanden och relationer och varit allmänt stressad och dramatisk i sitt liv har nu tagit sig samman och skaffat sig en bra och trygg relation och skaffat sig ett tryggt myndighetsjobb. Hon har slutat gå ut och sparar varenda krona hon tjänar så att hon en dag kan köpa sig en lägenhet. Akademikerlivet i full pott kan man säga. Hon berättar att hon inte öppnar upp sig för nya vänner utan att de hon har haft i 15 år är de vänner hon behöver. A men inte du så du vet. Det lämnade mig med lite frågetecken.
– Vem skyddar vi oss för egentligen?
En okänd kvinna sa till mig häromdagen efter att ha tittat på mig länge. Du är då rädd för att bli sviken att du stöter bort människor ur ditt liv. Du ger inte folk en chans. Du kommer träffa någon som är helt rätt för dig men du kommer stöta bort honom. Sluta var så rädd.
Jag blev helt paff. Är det, det hela handlar om? Att jag är rädd?! Jag har alltid sett mig själv som en orädd person. Vad har hänt? Så läste jag ett citat häromdagen:
-People always choose the wrong person first & then when right person arrives they just stop trusting people.
När jag läste citatet så var det som om något gick sönder inom mig. Det bara brast. Och det började göra ont i bröstet och jag grät. Jag grät för att något som jag trodde att jag bearbetat ligger fortfarande där. Kommer sorgen jag en gång upplevt att alltid finnas kvar?
Jag har svårt att lita på människor, jag läser av de på två sekunder och drar en bedömning av hur de är som personer. Jag är social men släpper inte in de ända in. De får stå kvar där bakom muren, tills de en dag förtjänar att kliva över muren. Jag har släppt in få personer i mitt liv och de som jag har släppt in i dag är 0 personer. Ingen har förtjänat att få vara mig nära. Egoism, hyckleri, girighet och snålhet är egenskaper som jag personligen föraktar. Hyser man dessa egenskaper har man inget att hämta hos mig.
Jag har lärt känna fina människor, som har byggt upp sitt liv med egna ideér och mål och som inte tror att de är bättre än någon annan människa. Riktigt fina människor där deras energi är så himla ren och nästan förfriskande. Helt okända människor som på något sätt bär på en smärta inombords men som täcker det med ett leende på läpparna. Dem lever med sorgen. Men deras goda hjärta har inte gjort dem onda utan tvärtom, mer ödmjuka.
Ögon ljuger aldrig de kan kan få dig att måla upp en bild av en person på nolltid. Men det är ändå personligt. Något som man egentligen vill behålla för sig själv. En gammal killkompis sa häromdagen. – Iman när man ser dig vill man bara krama dig! Jaha varför säger du så? Jag vet inte det känns som om du behöver det?! Ännu en gång blev jag helt paff.. -Ja alltså det känns som om du vill stöta bort folk för att du har blivit sårad. du har en hård yta men är mjuk inuti. Samtalet kändes helt plötsligt integritetskränkande, alarmet gick högljutt inom mig. Plötsligt var någon innan för mitt revir och traskade helt oroväckande. Vi bytte snabbt samtalsämne och jag kände mig så utelämnad. Jag satte på mig masken igen och bestämde mig för att ta hand om det som jag trodde inte längre fanns. Men mina ögon kunde inte ljuga. Det var där de gömde sig.
Det är inte många som vågar lyfta på locket och andas in ångorna av smärtsamma minnen och som kan andas ut dem igen och må bra igen. Det är en konst. En mänsklig konst att kunna göra så. De flesta människor orkar inte möta sig själva och bearbeta gammalt skroll. De flyr istället in i relationer, droger eller alkohol. De fortsätter skada sig själva i det långa loppet för att under viss tid känna lugnet inombords. Jag har träffat folk som inte har varit bra för mig för att jag inte vetat bättre. Det är det enda jag känt till. Då menar jag alltifrån att träffa dåliga vänner till att bli kär i en idiot, gått på värdelösa dejter och till idag slutat tro och hoppas. Så fort jag ser något jag inte gillar hos en person så kryssar jag på 2 röda sekunder. Jag ger ingen människa en chans. De kanske inte har förtjänat det. Och jag har kanske inte varit redo. Jag har faktiskt alltid känt mig kvävd av tanken att gifta mig med någon. Den tanken har fått mig att känna mig inlåst som när Carrie i Sex & The City provar en brudklänning och hon får panikångest i den och får svårt att andas. Så har jag känt tills idag. Det har tagit mig 29 år till att känna mig ”redo” på något vis. ”Redo” att hitta hem. Hitta hem till rätt familjemedlemmar, rätt partner och rätt vänner.