Jag tror allt har en mening med allt som händer. Alla känslor som ibland dyker upp på ytan och rensar ut allt som har legat och grott på insidan. Beslut har gjorts, vissa svårare än andra. Ibland tar det tid för en och fatta ett svårt beslut men kanske är det, det bästa som hänt mig. Någon form av uppvaknande. Mina egenskaper att jag inte kan vara tyst när jag ser något som är fel (och det är en av mina bästa egenskaper enligt mig). Ska man vara en social mingel pingla och vara med allt och alla så är det helt fel att vara så som jag är. Men då hade inte jag varit jag. Jag slickar aldrig röv och är inte rädd att trampa någon på tårna, vilken position de än är på. Jag står för sanning och det som jag anser är rättfärdigt.
Jag har fällt en och annan tår den här veckan. Så pass att det kändes som om mitt hjärta hade ett stort hål i. Det var länge sen jag kände mig så sviken av närstående. Jag var mest besviken på mig själv som tror på något som jag vet inte existerar. Jag önskar att jag var mer kall, snål och egoistisk som person. Men jag är rättfärdig, lojal och osjälvisk som person! Jag lärde mig en läxa för ett tag sen och blev likgiltig. En egenskap jag hatar hos andra. Och jag mådde bättre under den perioden. Den perioden då jag inte förväntade mig något av någon. Men mina naturliga egenskaper tog över och jag började förvänta mig saker från folk och närstående som inte kommer överens med mina egna egenskaper och där står jag på samma ruta igen och kan inte se mig själv i spegeln. Hur kunde jag vara så dum igen? Hur kunde jag nu när jag närmar mig 30 förvänta mig något av mina närstående som aldrig varit något än en yta för mig. Det där äkta som jag ständigt söker är sällsynt och en del av mig fortsätter söka efter det än idag och en annan del av mig är bedövad och likgiltig.
-Jag måste gå min egen väg, en väg jag borde tagit för länge sen..
P.s! (Imorgon dyker fler blogginlägg upp, har nämligen hundratals bilder som ligger på hög och väntar på att få bli publicerade 😉