Minnesstund

När min lillebror gick bort insåg jag att inget i livet är värt att bli ledsen över. Man tror att man vet vad sorg är när man kan kanske blivit sviken, ledsen eller sårad av någon. Men sorg är allt detta gånger en miljard. När någon man älskar går bort så känns det som om någon drar ut ens själ sakta men säkert. Processen i Sverige vid ett dödsfall är så långdragen att det gör ännu mer ont. Först tillkallas polis av vårdpersonal sen väntar polisen in rättstekniker och därefter inväntas rättsläkare. Sedan förhörs alla familjemedlemmar i separata rum och de kollar på ens id handling. Man får heller inte gå in och se personen man älskar som har gått bort. Poliser står utanför tex dörren till den avlidne. Så du får stå i en hall och vänta i timmar för att se om han lever eller inte. Hur ska man tro på att någon man älskar är död på riktigt när man inte har sett personen avliden på riktigt? Hur ska man psykiskt sätt ta in det? Sen så är det en polis som sitter och klickar efter två signaler när man ringer till honom. Klart som fan man tror att han lever då? När man frågar polisen om de har hans mobil är deras svar: Vi kan tyvärr inte svara på det. Familjemedlemmar förhörs som mördare och vi får vänta i dagar på information från rättsläkaren om vad som egentligen hände? Innan man får ett svar har ryktet spridit sig från land och rike till planeten Pluto. Rykten som tex att han tagit en överdos, tagit livet av sig eller blandat tabletter med alkohol eller Gud vet vad. Enligt rättsläkaren så dog han av naturliga skäl. Han fick feberkramp slog huvudet på fönsterbrädan och dog. När vi var på bårhuset såg vi ärret på huvudet. När jag fick av ett samtal från mamma som skrek att min lillebror gått bort. Så kom min bror till mig från jobbet på va 5 min och vi körde med hög fart till familjen. Vi parkerade på gården och jag får syn på en ambulans som håller på att köra ut och jag hoppar ur bilen och springer till ambulansen och frågar om de har min bror. Ambulansföraren tittar på mig med en sorgsen blick att det är bättre om vi går upp. Då fattade jag att det var sant. Han hade dött. Jag och bror hade i bilen frågat varandra i mun på varandra om det var sant? Jag förstår att den här långa processen har ett rättssäkert syfte så att de kan utesluta brott och skydda den enskilde. Men ska det ta ca 7 timmar innan de tar ut den avlidne från tex en lägenhet och tar honom till sjukhuset? Vi fick inte ens se honom rulla ut honom av polisen men vi slog upp dörren ändå. Vi fick se honom under ett gult skynke. Thats it. Som om vi var mördare och han utan anhöriga. Vi fick inte ens åka till sjukhuset efter de. Kan ni tänka er? Allt skulle vara så hemligt hela tiden? Systemet är så omänskligt. Sen den där lappen på hans dörr att ingen får gå in i rummet tills polisen säger till det kan gå veckor. Obduktionssvar kan även ta månader. Det är en långdragen process. Sorgeprocessen blir därmed längre. Begravningen idag tog krafter men samtidigt som man kände att han fick ro och att han var älskad av så många. Men när hur många män som helst bar kistan och gick med honom ganska långt till graven. Det var grått, iskallt och allt stod stilla. Jag får kalla kårar när jag skriver det här. Det kändes tungt. Och extra tungt när Amilia skulle få säga hej då till honom. Jag hade vänner på plats som höll om mig när de sänkte kistan och det kändes tryggt. Senare hade vi minnesstund och middag. Det var fint. God natt!